måndag 6 september 2010

Jenny In Love

Jag är kär. Har inte känt så här sedan Mauro Scocco sjöng Sarah 1988. Då var jag femton. Melodierna var rätt simpla, rösten kanske inte den största. Men när Mauro lät den brista på precis rätt ställe, mitt i ord som beskrev känslor så torftigt och konkret att de bara måste vara sanna, skapade han ett eget rum i universum – bara för oss. Att Mauro inte ens i unga år var lång, ståtlig eller ens småsöt spelade ingen som helst roll. Här handlade det om den unika förmågan att förmedla en känsla.

Och nu sitter jag här tjugotvå år senare, klistrad vid hörlurarna och med texthäftet i ett fast grepp. Slår upp danska ord och försöker få sammanhang i det som jag tidigare mest uppfattat som gutturala kväkanden. I Rasmus Seebachs tappning är språket vackert, gåtfullt och rent av sensuellt. Och trots att inte Rasmus heller ser så särskilt lång och ståtlig ut får han mig att glömma allt om Pia Kjaersgaard, Dansk folkeparti och den påfrestande självgodhet som präglar världens lyckligaste folk.

Just nu vill jag bara sitta på café på Istegade och fundera över hur i hela fridens namn Fritidsresor bestämde sig för att låta Mads Mikkelsen prata svenska i sin reklam. Fast det är klart - han är ju faktiskt lång och ståtlig.