Till dig som har en fru

Du kanske har en fru som inte precis är händig, men som ändå ibland bestämmer sig för att ”ta tag” i saker. Hon är energisk och ambitiös med en klar och obändig blick mot målet. Egenskaper som hade varit förtjusande om de bara varit kombinerade med ett stoiskt, tålmodigt lugn inför hinder på vägen.

En sådan fru skulle mycket väl kunna säga något i stil med att altanen ska målas. Och att barnen kan vara med - det är ju bara en massa vitfärg som ska på över en stor slät yta. De skulle nog tycka att det var roligt.

Hon kanske till och med säger att du kan åka och storhandla under tiden så hittar ni på något tillsammans allihop till kvällen. En middagsutflykt med dopp i badsjön till exempel.

Om du har en sådan fru kan det vara bra att tänka på ett par saker innan du åker iväg till den där stormarknaden. Du kan till exempel fråga om hon verkligen är säker och att du mycket väl kan handla ikväll istället. Och bada hinner ni ju en annan dag. Eller att du åker och badar med killarna nu, så får hon måla ifred.

Säkert svarar hon då att det är alldeles onödigt. Det är bättre att göra det nu för då sparar ni dyrbar semestertid. Och inte är det något större besvär med barnen. Ni ska ju måla, så de kommer att vara sysselsatta.

Nu kan frestelsen vara stor att bara dra iväg, men ställ för säkerhets skull några kontrollfrågor:

1. Kära hustru, ska du inte rulla ut lite mer av det där pappret som skyddar golvet?
   
   
2. Tänker du på att barn under sex kanske inte tycker att det är så noga vad man målar på – eller med?
   
   
3. Om barnen blir trötta på att måla efter en kvart, eller om deras målande inte uppfyller önskad kvalitet, var gör du av dem då innan du får tid att göra rent dem?
   
   
4. Om de istället tassar in över parketten med fötter fulla av målarfärg, kommer det inte bli svårt att göra rent?
   
   
5. Och, min älskling, om du sedan tvättat barnens mjölkvita känsliga hud med lacknafta kanske du också vill använda tvål och vatten innan de stoppar fingrarna i munnen. Kan inte det faktum att du själv är full av målarfärg ställa till problem?
   
   
6. Kanske fyller du barnpoolen med trädgårdsslangen, du brukar ju vara pragmatisk, men om de då börjar stänka vatten på de nymålade ytorna strax bredvid, kommer du att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt?
   
   
7. När du som bäst håller på att tvätta penslar och putsa hela altangolvet med lacknafta och dina egna fötter har målarfärg under sulorna kanske treåringen skriker ”färdig” från pottan. Hur tar du dig bäst till badrummet? Och tror du inte att toapappret fastnar i färgen på händerna?

Kanske väljer du att inte ställa de här frågorna utan åker och handlar istället. Precis som hon föreslagit, din kloka fru. Det är ett fullt förståeligt val, du kan lugnt uträtta de familjerelaterade ärendena utan tjat, slagsmål eller underårig medhjälp. Fast när du kommer hem med matpåsarna kan du mycket väl upptäcka att det hade varit bättre att låta måleriet bli en vuxenaktivitet.

Några saker du kan säga då för att lyfta tillvaron är:

1. Oj vad fint.
   
   
2. Det där ljusa stråket efter bortputsad målarfärg på altangolvet märks nästan inte alls. Nästan lite effektfullt bara.
   
   
3. Vet du älskade, jag tror faktiskt inte att en andra strykning behövs.

Brev till P4

Hej P4.

Jag brukar lyssna på er ibland på helgen. Inte för att programmen är så fantastiska i sig, men det finns någon slags stilla trygghet i melodikryss och svensktoppar som passar bra en ledig förmiddag.

Jag lyssnade i morse också, och jag undrar lite hur ni resonerat på er redaktion.

Till en början var temat självklart den här hemska dagen. En extralång nyhetssändning fick mig att förstå hur mycket värre det redan väldigt illa var. Hur många som strykt med därute och vilket monster som gästat den där lilla ön.

Sen hände något märkligt, och det är det här som jag undrar över.

Nyhetssändningen tog slut och presentatören spottade snabbt ur sig att ”vi inte ska böja oss för terrorn, utan visa att vi står upp för demokratin”. Hon sa att ”vi nu måste lämna det här tragiska bakom oss och visa att vi kan gå vidare”. Det heroiska sätt vi skulle göra det på var att sända det planerade frågesportsprogrammet ”Ring så spelar vi” precis som vanligt. Och så kom den glada signaturmelodin.

Ursäkta mig P4. Jag kanske inte förstår det där med demokrati, men det kändes lite fel i maggropen. Jag bytte kanal och lyssnade inte vidare. Troligen pratade lyssnarna med er om det fruktansvärda i alla fall, för människor behöver prata en sådan här dag. Kanske blev det ett riktigt bra program. Men anslaget, snälla ni. Anslaget.

Nej, man kan inte ”gå vidare” dagen efter att 85 unga människor kallblodigt skjutits till döds i ett grannland.

Dagen efter en bomb i de centrala delarna av en huvudstad där var och varannan har en släkting eller vän kan få vara lite annorlunda. Demokratin kräver inte att vi fortsätter som om ingenting hade hänt. Eftertanke, deltagande, bearbetning, paus är helt okej. Nödvändigt faktiskt.

Demokratin har ingenting emot det.

Jag hoppas att jag är orättvis, kära P4. Att det här var förflugna ord som kom fel. Jag hoppas att resten av dagen avlöpte bättre och att ni ändå kunde erbjuda lite värdighet. Att ni kunde finnas till för människor.

Jag bytte ju kanal, så jag vet inte.

Svarta tankar

Jag grät en skvätt på jobbet idag. Det är det här med sjuåringen i Umeå.

Jag har ju aldrig träffat den där pojken. Inte vet jag vilket slags barn han var. Men han hade säkert såna där kalviga ben som de har i den åldern. Han kanske gillade dinosaurier.

Jag tänker på vad rädd han måste varit. Jag tänker på hans mormor, hon som blev föst ur lägenheten. Som inget kunde göra. Och så tänker jag på mamman.

Sen går hjärnan över till att tänka på mina egna barn. Och fast att jag inte vill, inte kan, närmar sig tankarna på hur det skulle vara om något hände. Om de var borta en dag, mina små troll. Om man tänker den tanken ut börjar man hyperventilera.

Vad för slags liv skulle det vara efter? Hur skulle man någonsin kunna fortsätta?

När väl hjärnan växlat in på det här spåret börjar den fundera vidare på det där med våldet. Det som sker i ett hem och en familj som ska vara trygghet, vila och omtanke. Femton kvinnor och fem barn varje år. Det är de som dör av en närståendes hand och gärning. Tio procent av alla barn har upplevt våld i hemmet.

Hur det är att leva med våld som en del av vardagen går bara att ana – för här gör åtminstone min hjärna halt. Precis på gränsen till bilderna av hur det ser ut i ett sådant hem vägrar tankarna att gå vidare och vänder tillbaka.

Tillbaka till en djup tacksamhet över att mina barn får leva där vredesutbrott förvisso förekommer, men håller sig inom rimliga gränser och oftare kommer från barn än föräldrar. Där vi gillar varandra och vill varandra väl. Där det enda man kan vara lite rädd för när man somnar är monstren som kanske finns i skogspartiet på kullen.

Och de kan inte komma in.