Statsrådet Sabuni

Ibland undrar jag om andra är som jag. Om de finner sig några timmar för sent och då kommer på vad de skulle ha sagt och hur coolt det skulle ha låtit.

Statsrådet Sabuni till exempel. Hon som har varit minister i sex år och riksdagsledamot i fyra år innan dess. Sveriges jämställdhetsminister och bidrädande utbildningsminister som nu blivit ombedd att tala på en utbildningsdag om mångfald och jämställdhet för ett större antal myndighetsanställda.

Jag undrar hur hon tänkte lite senare på kvällen – efter sitt framträdande. Det var ju förstås bara en detalj i hennes späckade schema, men begrundade hon det faktum att hon helt plötsligt inför 350 byråkrater, öppet resonerat kring svårigheterna i att shoppa underkläder när man har livvakt? Eller att hon snällt och fogligt besvarade frågor om huruvida hon blivit ”superglad” när hon blev tillfrågad om att bli minister och hur det egentligen gick att kombinera regeringsarbetet med galonbyxor och lussebullsbak.

Jag menar, det var ju inte Skavlan som ställde frågorna, och temat för dagen var ju ändå mångfald. Det var därför hon var där. Myndighetsmänniskorna i publiken hade vänt och vridit på fördomar och olika aspekter av jämlikhet under större delen av dagen. De hade med största säkerhet varit mottagliga för större resonemang än så.

Det var inte alls hennes fel att det blev så där. Vad skulle hon ha gjort? Hon spelade med och försökte vara så öppen och trevlig som hon kunde, men jag undrar så om hon funderade på om hennes kollega Jan fått de där frågorna någon gång. Och om hon tänkte på hur han i sådana fall hade svarat.

Nu känner ju inte jag statsrådet Sabuni. Kanske tänkte hon faktiskt rätt mycket på det där efteråt. Kanske bestämde hon sig för att nästa gång höja sig en decimeter över sådana där knasiga och fullkomligt irrelevanta frågor. Kanske tänkte hon ut ett bättre sätt att bli syster och vän med en stor samling människor än att tramsa med.

Men vet du vad.
Jag tror faktiskt inte att Sveriges jämställdhetsminister, statsrådet Sabuni, tänkte så värst mycket mer på den här saken. Och det känns lite sorgligt.

Idag var det inte jag

Idag var tåget i tid, jag hade en banan i magen och det var fortfarande ljust ute när jag skulle hämta de små. Jag kände mig inte särskilt stressad och sexåringens filosofiska förhållningssätt till att klä på sig overallen var förtjusande och småroligt – en sån dag då man upptäcker en borttappad väska i klädkaoset vid kroken. Inte växer sådana dagar på träd.

Vid nästa anhalt, förskolan, träffade vi på kompisbrorsorna. De stormade fram och tillbaka, fram och tillbaka i den långa, långa korridoren mellan avdelningarna. De är roliga att träffa. Glada och busiga. Och deras föräldrar är trevliga. Kanske skulle vi få sällskap hem. Med ett muntert steg – för idag var det som sagt inte jag – klev jag in på avdelningen Hattstugan.

Och där hittade jag mamman. Hon vars tur det var idag.

En glasartad blick mot väggen. Hörde jag några tänder som gnisslade? Utanför avdelningen stormade hennes söner fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och här satt hon med en overall i famnen och med en tom blick in i väggen.

När jag hojtade hej tog det några sekunder innan hon tittade upp. Och ytterligare några innan hon lyckades pressa något ljud över sina läppar.

- Jag behöver … hjälp.

Nej, idag var det inte jag. Inte idag.