söndag 18 mars 2012

Möten i mars

Det är geggigt som alltid när snön smälter i mars. Skidbacken har fortfarande öppet, men där nedanför vid lekplatsen är det en skön blandning av is, vatten och gegga.

De har nog inte tänkt på det, de där papporna från södermalm som hittat dit. Jag vet ju förstås inte om de verkligen är från södermalm, men gubbkepsen, den rutiga bomullsscarfsen och de röda gympaskorna med mycket tunn sula tyder på det. Åtminstone den ena lade sig säkert lite för sent igår och han ser påsig ut under ögonen.

Så vill de bli jagade mina små. Det vill de alltid. Det finns inget roligare än en vuxen som nästan nästan lyckas ta en. Inget är roligare.

Inget känns heller fånigare än att storma fram som ett vrålande monster genom en lekpark full med folk. Men medan mina barns tråkiga mamma säger nej sprider sig den goda idén genom parken och hipp hopp häpp förvandlas den ena södermalmspappan till en hiskelig zombie.

Han ser enormt fånig ut, det gör han. Men den andra södermalmspappan känner visst av pressen, för alldeles strax är han uppe på banan också. Och där står jag i mina gummistövlar och min fleecetröja och inser att det inte finns någon återvändo.

Jag och papporna är noga med att inte titta på varandra när vi rusar omkring som våra rysliga alter egon. Vi jagar i våra egna familjer och undviker att stöta till någon som vi inte har blodsband till. Vi vrålar lagom högt och bara precis när vi närmar oss våra egna barn. Ibland måste vi trängas lite när vi stöter ihop på någon av klätterställningens broar. Då byter vi ett generat leende.

Det är bara jag som åker rutschkana av de vuxna för att komma fortare ner. Jag oroar mig för att det är på gränsen till att leva ut för mycket.

Så tar leken slut. Vi går åt olika håll. Allas byxor är leriga.
På fiket en stund senare låtsas vi inte om varandra.