Jag tänker på Chris Medina

Chris Medina är den där killen som åkte ur American Idol, men som dagen efter fick en monsterhit med låten som handlar om hans liv. Chris Medina är den där killen som alla älskar. Jag också.

Det speciella med Chris liv är att hans fästmö råkat ut för en bilolycka som först verkade leda till hennes död. Chris vägrade att låta läkarna stänga av maskinerna som höll henne vid liv och så småningom vaknade hon.

Han tar hand om henne nu. Sköter om sin tjej som numera har stora hjärnskador och aldrig blir den hon varit.

Han skrev en låt om henne. Och sina egna löften. Om att ord inte är värda något om man inte menar dem. Om att man måste hålla vad man lovar även när livet är tufft. Om att han kommer att älska henne för alltid.

Det är vackert. Chris är en väldigt fin människa. Det tycker hela världen. Jennifer Lopez grät i tv.

Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer den dagen när Chris kanske känner att han behöver kärlek tillbaka. När han kanske fortfarande känner ansvar för sin tjej, men behöver något mer. Någon som lyssnar, håller hans hand, planerar hans födelsedag eller grälar på honom när han lämnar läskiga hårstrån i handfatet. Han kanske vill ha barn.

Någon gång i framtiden kanske det inte räcker det där löftet. Jag tror att det är mänskligt.

Vilken boja han har fått då. För han har blivit en symbol för det rena och det rätta. Hela världen vet. Hela världen kommer att döma.

Jag hoppas att Chris Medina tjänar lagom med pengar på den där låten. Sådär så att han får ett bra liv, men ändå inte blir helt galen och börjar droga och lägga in diamanter i tänderna.

Men sen hoppas jag att Chris Medina faller i glömska.

Brev till P4

Hej P4.

Jag brukar lyssna på er ibland på helgen. Inte för att programmen är så fantastiska i sig, men det finns någon slags stilla trygghet i melodikryss och svensktoppar som passar bra en ledig förmiddag.

Jag lyssnade i morse också, och jag undrar lite hur ni resonerat på er redaktion.

Till en början var temat självklart den här hemska dagen. En extralång nyhetssändning fick mig att förstå hur mycket värre det redan väldigt illa var. Hur många som strykt med därute och vilket monster som gästat den där lilla ön.

Sen hände något märkligt, och det är det här som jag undrar över.

Nyhetssändningen tog slut och presentatören spottade snabbt ur sig att ”vi inte ska böja oss för terrorn, utan visa att vi står upp för demokratin”. Hon sa att ”vi nu måste lämna det här tragiska bakom oss och visa att vi kan gå vidare”. Det heroiska sätt vi skulle göra det på var att sända det planerade frågesportsprogrammet ”Ring så spelar vi” precis som vanligt. Och så kom den glada signaturmelodin.

Ursäkta mig P4. Jag kanske inte förstår det där med demokrati, men det kändes lite fel i maggropen. Jag bytte kanal och lyssnade inte vidare. Troligen pratade lyssnarna med er om det fruktansvärda i alla fall, för människor behöver prata en sådan här dag. Kanske blev det ett riktigt bra program. Men anslaget, snälla ni. Anslaget.

Nej, man kan inte ”gå vidare” dagen efter att 85 unga människor kallblodigt skjutits till döds i ett grannland.

Dagen efter en bomb i de centrala delarna av en huvudstad där var och varannan har en släkting eller vän kan få vara lite annorlunda. Demokratin kräver inte att vi fortsätter som om ingenting hade hänt. Eftertanke, deltagande, bearbetning, paus är helt okej. Nödvändigt faktiskt.

Demokratin har ingenting emot det.

Jag hoppas att jag är orättvis, kära P4. Att det här var förflugna ord som kom fel. Jag hoppas att resten av dagen avlöpte bättre och att ni ändå kunde erbjuda lite värdighet. Att ni kunde finnas till för människor.

Jag bytte ju kanal, så jag vet inte.