Idag var det inte jag

Idag var tåget i tid, jag hade en banan i magen och det var fortfarande ljust ute när jag skulle hämta de små. Jag kände mig inte särskilt stressad och sexåringens filosofiska förhållningssätt till att klä på sig overallen var förtjusande och småroligt – en sån dag då man upptäcker en borttappad väska i klädkaoset vid kroken. Inte växer sådana dagar på träd.

Vid nästa anhalt, förskolan, träffade vi på kompisbrorsorna. De stormade fram och tillbaka, fram och tillbaka i den långa, långa korridoren mellan avdelningarna. De är roliga att träffa. Glada och busiga. Och deras föräldrar är trevliga. Kanske skulle vi få sällskap hem. Med ett muntert steg – för idag var det som sagt inte jag – klev jag in på avdelningen Hattstugan.

Och där hittade jag mamman. Hon vars tur det var idag.

En glasartad blick mot väggen. Hörde jag några tänder som gnisslade? Utanför avdelningen stormade hennes söner fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och här satt hon med en overall i famnen och med en tom blick in i väggen.

När jag hojtade hej tog det några sekunder innan hon tittade upp. Och ytterligare några innan hon lyckades pressa något ljud över sina läppar.

- Jag behöver … hjälp.

Nej, idag var det inte jag. Inte idag.

Öppet brev till alla leksakstillverkare

Hej alla ni företag som tillverkar leksaker. Jag hade tänkt skriva tidigare – direkt efter jul faktiskt - men sanningen att säga har jag känt mig lite matt på sistone.

Jag ville egentligen mest tacka för den glädje och samvaro som ni skänkt min familj senaste månaden. Jag är verkligen glad över hur ni utvecklat produkterna till att inte bara tillfredsställa barnens behov av lek, utan även föräldrarnas sug efter knep och knåp.

Jag vill rikta ett särskilt tack till företaget Lego. I år fick vi inte mindre än sju (7) kartonger från er fina firma, och jag måste säga: Oj, vad ni har jobbat på sedan sjuttiotalet. Jag uppskattar verkligen att ni styrt upp det där flummet med blandade klossar som man måste fundera ut själv vad det ska bli för något. Älskar de detaljerade ritningarna. Älskar de pytte-, pyttesmå bitarna. Och framför allt älskar jag hur optimistiskt ni genom era åldersrekommendationer ser på små barns tålamod, förmåga till koncentration och vilja att följa instruktioner.

Jag vill också uttrycka min uppskattning för Rorris racerbana. Barnen hade verkligen jättekul de där tio minuterna som var kvar av dagen efter att vi vuxna tillbringat eftermiddagen med att bygga ihop alla delarna. Att luften osade svavel och stämningen var lite tryckt gjorde inte så mycket. Vi fick ju lära oss att det finns många sätt att ta sig an en uppgift.

Det där garaget från Fisher & Price måste nämnas i sammanhanget. Det var en sådan glad överraskning att öppna förpackningen och upptäcka att jag skulle bygga det själv av ungefär 150 delar. Ritningen stämde dessutom inte riktigt, så jag fick verkligen nytta av min improvisationsförmåga. Och när barnen under tiden blev så uttråkade att de började slåss var det bara att be dem sluta, så gjorde de det.

Så, alla ni som tillverkar leksaker: Jag kan inte nog tacka för hur vi utvecklats som familj under den tid som vi satt oss samman för att pussla ihop era produkter. Jag förstår att ni fått lägga mycket energi på att klura ut hur man bäst stärker och utvecklar relationer. Säkert har ni fått anlita någon expert på teambuilding och ledarskap. Det är förstås därför de är så dyra de där grejerna.

Jag hoppas verkligen att ni fortsätter på den här banan. Det är ju elva månader kvar till nästa jul, så jag tror att jag hinner återhämta mig tills dess.

Kvart i fem-ragg

Om du nu ska ragga genom Wordfeud så har jag några tips.

Fast först vill jag reda ut det här med raggningen. Det gör man bara inte. Kan man tänka sig något mer patetiskt? Det är illa nog att spela, men okej – det är ganska kul.

Förväxla dock inte kul med cool, orden har faktiskt bara en gemensam bokstav. Alfapet är sådant som de tar fram i amerikanska filmer för att visa att någon är riktigt, riktigt töntig. Pensionärer i Florida spelar Alfapet. Vi borde alla skämmas lite.

Att sedan förväxla Wordfeud med en dejtingsajt är helt obegripligt fånigt. Och lite obehagligt. Ungefär som att någon går in i ett okänt familjekök vid femtiden på eftermiddagen, smyger upp bredvid mamman och viskar ”Tjena stumpan”.

Are we clear?

Men till tipsen då. Om du nu ändå bestämmer dig för att ragga genom Wordfeud (vilket jag verkligen hoppas att du ser det olämpliga i):

• Använd inte en profilbild som föreställer en figur från ett Iron Maiden-album.
  
• Använd inte ett användarnamn med en massa X i och som framhäver hur farlig du är
  
• Inled inte en chatt med orden ”hur gammal är du"
  
• Om någon avböjer att spela med dig igen. Fråga inte fler gånger.
• Om någon avböjer att spela med dig för andra gången i rad. Fråga inte fler gånger.

Okej?
Okej.

Jag tänker på Chris Medina

Chris Medina är den där killen som åkte ur American Idol, men som dagen efter fick en monsterhit med låten som handlar om hans liv. Chris Medina är den där killen som alla älskar. Jag också.

Det speciella med Chris liv är att hans fästmö råkat ut för en bilolycka som först verkade leda till hennes död. Chris vägrade att låta läkarna stänga av maskinerna som höll henne vid liv och så småningom vaknade hon.

Han tar hand om henne nu. Sköter om sin tjej som numera har stora hjärnskador och aldrig blir den hon varit.

Han skrev en låt om henne. Och sina egna löften. Om att ord inte är värda något om man inte menar dem. Om att man måste hålla vad man lovar även när livet är tufft. Om att han kommer att älska henne för alltid.

Det är vackert. Chris är en väldigt fin människa. Det tycker hela världen. Jennifer Lopez grät i tv.

Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer den dagen när Chris kanske känner att han behöver kärlek tillbaka. När han kanske fortfarande känner ansvar för sin tjej, men behöver något mer. Någon som lyssnar, håller hans hand, planerar hans födelsedag eller grälar på honom när han lämnar läskiga hårstrån i handfatet. Han kanske vill ha barn.

Någon gång i framtiden kanske det inte räcker det där löftet. Jag tror att det är mänskligt.

Vilken boja han har fått då. För han har blivit en symbol för det rena och det rätta. Hela världen vet. Hela världen kommer att döma.

Jag hoppas att Chris Medina tjänar lagom med pengar på den där låten. Sådär så att han får ett bra liv, men ändå inte blir helt galen och börjar droga och lägga in diamanter i tänderna.

Men sen hoppas jag att Chris Medina faller i glömska.

Ryktet säger

Det där med rykten är aldrig kul. I alla fall inte om de ger en annan bild av dig själv än den du önskar.

En gång i skolan blev jag beskylld för att ha stulit en parfym ur min klasskompis jympaskåp. Hon hittade den sedan under en smutsig strumpa, men då var det ju liksom försent. En falsk anklagelse och sedan sitter man där med en helt ny klisterlapp i pannan. Jag tror i och för sig inte att det blev så seglivat det där ryktet men känslan bet sig fast. Fy tusan så jobbigt. Inte vill man att någon ska tänka tjuv när de ser en.

Jag ska nog inte dra jämförelsen med dagens situation för långt. Att sno grejer är ju direkt illa, medan barnens uppfattning om mig säkert är bingo i deras värld. Men jag funderar lite på föräldrarna som får höra detta från sina små.

Inte för att jag tror att de tror på det – det skulle väl vara helt okej. Nej, det jag är orolig för är att de ska se det som det verkligen är. Att våra barn har föräldrar som saknar förmåga att planera, jobbar för mycket och är alltför svagsinta när det gäller enkla lösningar.

För alla barnen vet förklaringen (den enda rimliga) till att Ivar och Teodor har så många plastiga batteridrivna figurer från Pixar-filmer.

Deras mamma jobbar på McDonalds.

Till dig som har en fru

Du kanske har en fru som inte precis är händig, men som ändå ibland bestämmer sig för att ”ta tag” i saker. Hon är energisk och ambitiös med en klar och obändig blick mot målet. Egenskaper som hade varit förtjusande om de bara varit kombinerade med ett stoiskt, tålmodigt lugn inför hinder på vägen.

En sådan fru skulle mycket väl kunna säga något i stil med att altanen ska målas. Och att barnen kan vara med - det är ju bara en massa vitfärg som ska på över en stor slät yta. De skulle nog tycka att det var roligt.

Hon kanske till och med säger att du kan åka och storhandla under tiden så hittar ni på något tillsammans allihop till kvällen. En middagsutflykt med dopp i badsjön till exempel.

Om du har en sådan fru kan det vara bra att tänka på ett par saker innan du åker iväg till den där stormarknaden. Du kan till exempel fråga om hon verkligen är säker och att du mycket väl kan handla ikväll istället. Och bada hinner ni ju en annan dag. Eller att du åker och badar med killarna nu, så får hon måla ifred.

Säkert svarar hon då att det är alldeles onödigt. Det är bättre att göra det nu för då sparar ni dyrbar semestertid. Och inte är det något större besvär med barnen. Ni ska ju måla, så de kommer att vara sysselsatta.

Nu kan frestelsen vara stor att bara dra iväg, men ställ för säkerhets skull några kontrollfrågor:

1. Kära hustru, ska du inte rulla ut lite mer av det där pappret som skyddar golvet?
   
   
2. Tänker du på att barn under sex kanske inte tycker att det är så noga vad man målar på – eller med?
   
   
3. Om barnen blir trötta på att måla efter en kvart, eller om deras målande inte uppfyller önskad kvalitet, var gör du av dem då innan du får tid att göra rent dem?
   
   
4. Om de istället tassar in över parketten med fötter fulla av målarfärg, kommer det inte bli svårt att göra rent?
   
   
5. Och, min älskling, om du sedan tvättat barnens mjölkvita känsliga hud med lacknafta kanske du också vill använda tvål och vatten innan de stoppar fingrarna i munnen. Kan inte det faktum att du själv är full av målarfärg ställa till problem?
   
   
6. Kanske fyller du barnpoolen med trädgårdsslangen, du brukar ju vara pragmatisk, men om de då börjar stänka vatten på de nymålade ytorna strax bredvid, kommer du att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt?
   
   
7. När du som bäst håller på att tvätta penslar och putsa hela altangolvet med lacknafta och dina egna fötter har målarfärg under sulorna kanske treåringen skriker ”färdig” från pottan. Hur tar du dig bäst till badrummet? Och tror du inte att toapappret fastnar i färgen på händerna?

Kanske väljer du att inte ställa de här frågorna utan åker och handlar istället. Precis som hon föreslagit, din kloka fru. Det är ett fullt förståeligt val, du kan lugnt uträtta de familjerelaterade ärendena utan tjat, slagsmål eller underårig medhjälp. Fast när du kommer hem med matpåsarna kan du mycket väl upptäcka att det hade varit bättre att låta måleriet bli en vuxenaktivitet.

Några saker du kan säga då för att lyfta tillvaron är:

1. Oj vad fint.
   
   
2. Det där ljusa stråket efter bortputsad målarfärg på altangolvet märks nästan inte alls. Nästan lite effektfullt bara.
   
   
3. Vet du älskade, jag tror faktiskt inte att en andra strykning behövs.