Röstfusk

Det är något fel på min röst. Inte varje dag och inte alla tider på dygnet. Den största delen av veckan verkar den tvärtom fungera helt tillfredsställande. Klingar högt och starkt, med en viss auktoritativ touche fast på ett trevligt och humoristiskt sätt inbillar jag mig. Människor lyssnar och nickar så där lite positivt. De förstår vad jag menar och tycker oftast att vi ska göra som jag föreslår. Ibland är det till och med någon som ger ett litet erkännande i efterhand. Bra att du tog upp det där, typ.

Nej, det är nog mest framåt kvällen. Eller…ja, nu när jag tänker efter uppstår det där felet rätt ofta på morgonen också. Och helgerna. Definitivt på helgerna.

Kanske är det något med den här lägenheten. Något i väggarna som gör att ljudvågorna på min röstfrekvens inte löper lika bra som på andra ställen. Kanske är det radion som stör ut mina egna signaler. Eller för all del kan det vara teven också. Om det är sport på – och det är klart, då hejas det ju så väldigt i sändningarna. Och barnprogrammen är ju så väldigt högljudda numera. Fast det händer ju ofta även när ingen apparat är på, så det måste nog vara väggarna ändå.

Min man, han märker nog att jag försöker säga något för ibland hummar han lite. På fel ställe rätt ofta, men ändå.

Det är nog värst med barnen. De märker inget alls även fast jag får lite ont i halsen av alla kontaktförsök. Det händer att jag säger samma sak en tio tolv gånger utan respons. Oftast är det när det handlar om kläder, hygien eller mat har jag märkt.

Men nu har jag fått en idé. Jag har ju en så’n där smart telefon där man kan spela in ljud som man sen kan spela upp med en enkel knapptryckning. Och nu ikväll, står jag på balkongen och spelar in det som ska tjäna som min egen privata signaturmelodi. Det ljud som de inte missar på kilometers avstånd och som hädanefter ska annonsera alla mina viktigare inlägg här hemmavid – hemglassmelodin.

Jag talar om hur det går.

Ryktet säger

Det där med rykten är aldrig kul. I alla fall inte om de ger en annan bild av dig själv än den du önskar.

En gång i skolan blev jag beskylld för att ha stulit en parfym ur min klasskompis jympaskåp. Hon hittade den sedan under en smutsig strumpa, men då var det ju liksom försent. En falsk anklagelse och sedan sitter man där med en helt ny klisterlapp i pannan. Jag tror i och för sig inte att det blev så seglivat det där ryktet men känslan bet sig fast. Fy tusan så jobbigt. Inte vill man att någon ska tänka tjuv när de ser en.

Jag ska nog inte dra jämförelsen med dagens situation för långt. Att sno grejer är ju direkt illa, medan barnens uppfattning om mig säkert är bingo i deras värld. Men jag funderar lite på föräldrarna som får höra detta från sina små.

Inte för att jag tror att de tror på det – det skulle väl vara helt okej. Nej, det jag är orolig för är att de ska se det som det verkligen är. Att våra barn har föräldrar som saknar förmåga att planera, jobbar för mycket och är alltför svagsinta när det gäller enkla lösningar.

För alla barnen vet förklaringen (den enda rimliga) till att Ivar och Teodor har så många plastiga batteridrivna figurer från Pixar-filmer.

Deras mamma jobbar på McDonalds.

Hot i vardagen

Har jag berättat om min treåring?

Han är liten och snuttig som en bebis på natten och kaxig som en adrenalinstinn tiger på dagen. Han har ett lager av mjukt småbarnshull över hela kroppen och vid handlederna får han fortfarande små veck. Viljan däremot är hård och ogenomtränglig som den ofta är hos treåringar.

Alla gränser ska testas. Ett nej är en utmaning, inget annat. Mat slängs på golvet på pin kiv, spottas är visst väldigt kul för alla blir så arga då.

Ibland blir han själv arg. Väldigt arg. Om han blir orättvist anklagad. Eller om han inte får ha sina fötter i storebrorsans ansikte. Eller om den sista leksaksbilen inte får plats på det fönsterbräde som utgör parkeringsplats.

Det händer då och då att han inte får som han vill min lilla kerub. Kanske måste han sätta på sig pyjamasen. Eller stänga av tv:n. Det är då som hoten kommer.

”Mamma, du får inte komma på mitt kalas”

Det var det första hotet jag hörde. Inte så verkningsfullt upptäckte han snart och testade ett nytt:

”Då kastar jag dig i soptunnan”

Den ömma modern, som för övrigt har MVG i pedagogik, replikerade blixtsnabbt med att hon minsann skulle kasta honom i toan då, vilket ledde till en smått chockad uppsyn, darrande underläpp och översvallande bedyranden om att mamma bara skojade.

För någon dag sedan kom ett verkligt hot. Ett riktigt blodisande sådant. Klockan var ungefär fem på eftermiddagen efter en lång hård dagisdag utan sovstund. Ni vet den där tiden när det gäller att hålla alla trötta små barn vakna så att inte hela vuxenkvällen blir förstörd. Två och en halv timme innan läggdags hade stämningen därhemma just blivit sådan att ett hot från en treåring krävdes.

Små fötter klampade sig ursinnigt fram till soffan. Ungskrutten slängde sig ner på kuddarna, stoppade resolut tummen i munnen och slängde snuttefilten över ansiktet.

”Då somnar jag nu”

Det tog skruv.

Om fem år

Om fem år behöver jag inte sopa bort ansenliga mängder köttfärs och ris från golvet efter middagen. Jag behöver inte torka någons bajsiga rumpa och kläderna klarar de bra själva.

Kanske spelar vi ett spel tillsammans någon kväll. Vi hinner det innan det är läggdags och alla förstår reglerna. Ingen säger bajskorv och slänger tärningen under bordet.

Om fem år klarar de sig själva hemma medan jag springer en runda. Kanske kan de skära salladen eller duka under tiden.

Jag trampar inte på trasiga leksaksbilar så ofta. Jag tar en dusch utan att behöva avbryta för att medla i tredje världskriget. Ibland kanske jag sover åtta timmar i sträck. Någon gång sover de över hos en kompis och då kan vi vuxna se en film på bio. Eller äta på någon restaurang.

Om fem år kan vi cykla någonstans – allihop tillsammans. Eller vandra i skogen hela dagen utan att någon måste bäras.

Men om fem år tänker jag på det där ljudet som jag aldrig hör längre. Det där som är precis när någon som liten och suger på tummen slumrar in för natten.

Familje-nintendo

Panta rei. Allt flyter. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod. Så sa Herakleitos för 2500 år sedan. Alldeles säkert sa han det samma år son hans yngsta barn var två- och ett halvt. Och alldeles säkert hade han även en femåring.

Låt mig ge ett exempel.
Söndagsfrukost:

En mamma och två barn sitter vid frukostbordet. Barnen har varsin tallrik med gröt framför sig och mamman har en kopp kaffe. Så blir äggen är klara och mamman reser sig och går bort till bänken för att skala dem. Eftersom det tar en liten stund hinner femåringen ställa sig på stolen och ta ner pärlburken från hyllan.

Det är svårt att hålla en pärlburk samtidigt som man klättrar på en stol när man är fem år. Pärlburkens innehåll sprids över golvet och själva burken knockar mjölkglaset. Mamman hämtar papper och torkar. Två- och ett halvtåringen tar ett papper och torkar. Tyvärr misslyckas han med att riva av pappret och hela hushållsrullen vecklar ut sig i den utspillda mjölken. Två- och ett halvtåringen trampar med strumporna i mjölk- och pappersröran och börjar gallskrika över sina blöta strumpor. Mamman slänger pappret i papperskorgen och drar av strumporna.

Tyvärr var papperskorgen överfull och den sista slarviga sista slängningen får te-resterna överst i soporna att välla ut över golvet. Mamman lyfter upp soppåsen och försöker knyta ihop den. Märker att det dessutom droppar något äckligt ur ett hål längs ner i påsen. Mamman sträcker sig upp mot bänken efter hushållspapper att torka äckeldroppet och te-resterna med, men upptäcker att pappret ju är slut. Mamman går och hämtar en ny rulle. Femåringen har under tiden börjat skära ägget och pilla bort gulan som faller ner under bordet och gosar ihop sig med pärlorna.

Mamman ger det resterande ägget till två och ett halvtåringen. Två- och ett halvtåringen vill inte ha ägg. Han vill ha leverpastejsmörgås. Mamman reser sig och brer en leverpastejsmörgås. Femåringen vill också ha en leverpastejsmörgås. Mamman reser sig igen och brer en smörgås till. Väl tillbaka har två- och ett halvtåringen slickat av all leverpastej från smörgåsen och vill ha en till. Mamman vägrar att bre en ny smörgås. Mamman får en smörgås i skallen. Mamman blir arg och lyfter bort två- och ett halvtåringen från bordet. Mammans kaffe är kallt.

Panta rei.

Mamma kan inte leka

- Mamma, vill du leka med mig?
Små ilningar av obehag längs ryggraden.
- Kan vi inte läsa istället, försöker jag försiktigt.
- Nej mamma, jag vill leka.
- Spela spel, vi kan spela spel. Eller rita, eller klippa, eller pussla, eller baka eller ... nå’t.

Saken är den att mamma inte KAN leka. Det där med att sitta i kojor och låtsas att regnet smattrar på taket. Eller att med fantasins hjälp förvandla en flyttkartong till en Ferarri. Vet inte hur man gör. Har ingen aning. Troligen har jag aldrig vetat hur man gör. Jag är antagligen en extremt hämmad person, men nu är man ändå mamma. Då måste man väl leka och med glatt humör dessutom. Så jag gör ett försök.

- Skepp ohoj, försöker jag, för sonen är tydligen sjörövarkapten. Själv är jag utkik.
- Men mammaaaa...du ska kika ditåt, får jag till svar. Okej då. Jag kikar åt det rätta hållet och får syn på en skatt.
- En skatt, en SKATT, gastar jag med entusiasm.
- Men mammaaaaa....vi är inte framme än.

Pust och stön. Jag håller mig lugn en stund. Frågar försynt om vi är framme snart.
- Men mammaaaaa....det är ju DU som kikar.
Jag hoppar ändå i land och börjar hala in båtskrället, bara för att upptäcka att kapten inte kastat förtöjningsrepet till mig ännu.
- Men mammaaaaa....

Jag stirrar bort mot vägen utanför fönstret där gode fadern och lilla T borde dyka upp när som helst. Dags att kalla in proffsen.

Fula ord

Ett ord används mer än andra i hemmet just nu. Ett helt genialiskt ord som kan användas till nästan vad som helst. Man kan

1) byta ut andra tråkigare ord
2) förskräcka en farmor
3) underhålla en lillebror
4) avbryta en långdragen diskussion, med mera, med mera.

Ordet går dessutom att bryta upp i flera delar så att det får plats i en sång eller ramsa om man är på det humöret.
....
Olika användningsområden:

Tjatavbrytare
- Men snälla du, du skulle ju klä på dig.
- Bajskorv!

Glad förvåning
- Titta, en luftballong!
- Oohhh, vilken bajskorv.

Sång
Imse vimse bajskorv bajsar uppför trån. Ner kommer bajset...

...
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk. Jag ser för mig en jobbig yrkesdiskussion. Rent hypotetiskt kan den handla om lämplig rubriksättning på en text eller något liknande som kan köra fast riktigt ordentligt. Tänk att efter någon minuts diskussion helt enkelt se motparten i ögonen och avsluta med ett kort: Bajskorv!

Bilkriget fortsätter

05.30 vaknar tvååringen och gallskriker ända tills fyraåringen också vaknar och grinar för att han blev väckt. Försöker förklara för båda att det är helt okej att somna om en lördagmorgon, men ingen annan än jag tycker att det är en bra idé.

En bra idé är däremot att omedelbart fortsätta gårdagens diskussion om vem som egentligen äger Blixten McQueen-bilen, och rimligheten eller orimligheten i krav på utlån av densamma.

Vid sextiden övergår diskussionen i handgripligheter, och en lätt hysterisk stämning börjar ta över hemmet.

06.30 ger jag upp och bestämmer att den enda tänkbara lösningen på hur dagen ska kunna genomföras överhuvudtaget är ytterligare ett besök på leksaksbutiken i Huddinge centrum.

En tre och en halv timmes lång väntan börjar. Vi fyller den med diverse tjat, dispyter, mindre hotelser, tjuvnyp bröder emellan, samt nya diskussioner om vem som egentligen äger Blixten McQueen.

Klockan 09.50 ska vi äntligen åka. Då är tvååringen fullt upptagen med att spela fotboll och har ingen lust alls att åka till någon leksaksaffär.

Väl på plats i affären har tvååringen glömt allt om Blixten McQueen och vill köpa en lastbil modell XL istället.

Det blir ingen lastbil.

Leksaksbilar - eller glädjen i att få semester

Kan man tänka sig ett festligare sätt att fira att semestern är här än att köpa leksaksbilar i Huddinge? Okej, here it goes:

1. Tvååringen är helt säker på att han ska köpa en sån Blixten McQueen som A har (Blixten McQueen=karaktär i Pixar-filmen Bilar) .

2. Vi går in i leksaksaffären för att leta efter Blixten McQueen-bilar.

3. Tvååringen blir istället förälskad i en Volkswagen Golf

4. Fyraåringen tittar suktande på en Blixten McQueen-bil

5. Mamman upptäcker att Blixten McQueenbilen kostar 149 kronor fast att den är så liten att den knappt går att hitta med mikroskåp.

6. Tvååringen skriker högt "ha den, ha den" om Golfen.

7. Mamman hittar en billigare Blixten McQueen-bil till fyraåringen, men blir orolig att tvååringen ska ångra sig i fråga om Golfen.

8. Mamman frågar tvååringen typ åtta gånger om han är säker på Golfen.

9. Tvååringen fäster maniskt blicken på Golfen och fortsätter skrika "ha den, ha den"

10. Eftersom Golfen är mycket billigare än Blixten McQueenbilen tycker mamman att detta känns som en schysst deal och köper bilarna.

11. Efter en halvtimmes lek tappar Golfen dörren på ett sätt som inte är reklamerbart.

12. Efter 45 minuters lek släpper tvååringen sitt maniska uttryck och upptäcker att storebror köpt en Blixten McQueen-bil.

13. Helvetet bryter lös.

14. Mamman upptäcker att orsaken till att Blixten McQueenbilen var lite billigare är att det inte alls är Blixten McQueen utan den där busbilen som prejar Mack av vägen, så att Blixten hamnar vilse.

15. Mamman håller tyst om detta.

16. Helvetet fortsätter till klockan 20.30 då båda små keruberna vilar sina duniga lockar mot kudden i en fridfull slummer.