Öppet brev till alla leksakstillverkare

Hej alla ni företag som tillverkar leksaker. Jag hade tänkt skriva tidigare – direkt efter jul faktiskt - men sanningen att säga har jag känt mig lite matt på sistone.

Jag ville egentligen mest tacka för den glädje och samvaro som ni skänkt min familj senaste månaden. Jag är verkligen glad över hur ni utvecklat produkterna till att inte bara tillfredsställa barnens behov av lek, utan även föräldrarnas sug efter knep och knåp.

Jag vill rikta ett särskilt tack till företaget Lego. I år fick vi inte mindre än sju (7) kartonger från er fina firma, och jag måste säga: Oj, vad ni har jobbat på sedan sjuttiotalet. Jag uppskattar verkligen att ni styrt upp det där flummet med blandade klossar som man måste fundera ut själv vad det ska bli för något. Älskar de detaljerade ritningarna. Älskar de pytte-, pyttesmå bitarna. Och framför allt älskar jag hur optimistiskt ni genom era åldersrekommendationer ser på små barns tålamod, förmåga till koncentration och vilja att följa instruktioner.

Jag vill också uttrycka min uppskattning för Rorris racerbana. Barnen hade verkligen jättekul de där tio minuterna som var kvar av dagen efter att vi vuxna tillbringat eftermiddagen med att bygga ihop alla delarna. Att luften osade svavel och stämningen var lite tryckt gjorde inte så mycket. Vi fick ju lära oss att det finns många sätt att ta sig an en uppgift.

Det där garaget från Fisher & Price måste nämnas i sammanhanget. Det var en sådan glad överraskning att öppna förpackningen och upptäcka att jag skulle bygga det själv av ungefär 150 delar. Ritningen stämde dessutom inte riktigt, så jag fick verkligen nytta av min improvisationsförmåga. Och när barnen under tiden blev så uttråkade att de började slåss var det bara att be dem sluta, så gjorde de det.

Så, alla ni som tillverkar leksaker: Jag kan inte nog tacka för hur vi utvecklats som familj under den tid som vi satt oss samman för att pussla ihop era produkter. Jag förstår att ni fått lägga mycket energi på att klura ut hur man bäst stärker och utvecklar relationer. Säkert har ni fått anlita någon expert på teambuilding och ledarskap. Det är förstås därför de är så dyra de där grejerna.

Jag hoppas verkligen att ni fortsätter på den här banan. Det är ju elva månader kvar till nästa jul, så jag tror att jag hinner återhämta mig tills dess.

Mig är det minsann ingen som sätter sig på

Bokcirkeln skulle ha avslutning. Fem småbarnsmammor med det gemensamt att vi gillar böcker och känner Karin bokade bord på en restaurang. En av huvudstadens riktigt bra restauranger på övre Östermalm. En sådan som är mån om råvaror, säsonger och måltidens helhetsupplevelse. En sådan som fått en utmärkelse i White guide.

Det var trevligt där. Lagom ljudnivå för de tio intellektuella minuter vi skulle klara av innan vi kom in på annat. Och inte gjorde det något att personalen serverade lite klumpigt så att vi fick deras armar i våra ansikten, för de var väldigt trevliga.

Det var så kul att ses. Vi hade mycket att prata om. Maten var god.

Efter en stund trillade Bygg-max Jönköpingskontor in genom dörren. De skulle visst ha julfest. Jag tror inte att de hade nämnt att de skulle ha julfest när de bokade bordet, men kanske hade restaurangen kunnat ana att 45 personer i samma sällskap skulle ge kvällen en viss karaktär.

Det blev högljutt. Alla chefer höll tal på småländska. Bygg-max medarbetare kilade fram och tillbaka mellan borden och olika samtal. Vinglasen skvalpade. Spontana sångstunder uppstod.

Så jag kallade till mig den av kyparna som såg ut att ha mest makt. Jag sa att det inte kändes okej att boka bord på en fin restaurang med ambitioner och sedan hamna på en finlandsfärja. Jag sa att de borde ha upplyst oss om situationen när vi gjorde bokningen. Jag använde ord som acceptabelt och förväntan.

Jag frågade om han inte tyckte att de borde kompensera oss på något sätt och inför min stålhårda blick höll han med på ett lite generat sätt.

De bjöd på kaffe och konjak. Inga-lill sa att hon hellre ville ha en maltwhiskey. Karin behövde gå och då drog de av vinet från hennes nota. Fina praliner fick vi också vi som satt kvar en stund. När vi gick bad de så mycket om ursäkt för att kvällen inte blivit som vi tänkt oss och så ringde de efter en taxi som restaurangen betalade.

Så ordnade jag upp situationen i fredags. I mitt huvud. Fem timmar senare.

Saker som får en vuxen kvinna att stå och grina på Sundbybergs station

Ibland är Stockholm litet. Som när man upptäcker att närmsta kollegan varit kollega till någon som man själv också varit kollega med.

Ibland är Stockholm stort. Som när man på hemmaperrongen i Botkyrka upptäcker att nycklarna aldrig kom med i morse och att närmsta dublett finns i makens väska i Sundbyberg.

Man tänker förtvivlat på stressen. På att sonen är hängig och behöver hämtas fastän klockan bara är halv tolv. Man tänker på jobbet man skulle utföra medan sonen sov hemma i sin säng. Man tänker att ”de måste ju finnas här någonstans” och häller ut väskans hela innehåll på regnvåt asfalt. Man tänker att ”kanske kan maken möta mig i stan och ge mig sina nycklar”.

Och så ringer man dagis, ber dem lägga ungkraken. Man väntar på tåget åt andra hållet. Ringer maken och svär tyst över att det är upptaget.

Man går på tåget. Räknar ut att det är nio stationer mellan Tullinge och Sundbyberg. Ringer maken fyra gånger mellan varje station – upptaget, upptaget, upptaget. Man undrar om det är fel på telefonen och provar den fasta anknytningen som är lika upptagen.

Mellan Huddinge och Stuvsta skriver man ett sms med desperat ton – ring för tusan! Man önskar att man kunde slappna av och läsa sin bok en stund. Utnyttja tiden till något positivt. Men det kan man inte. I Karlberg får man byta tåg och eftersom det är mitt på dagen går tågen glest. Man hinner ringa åtta gånger - tut – tut - tut - tut.

Och så kommer man fram till Sundbyberg. Stegar in i receptionen på makens jobb. Kan inte hindra historien från att bubbla upp i sin helhet, rakt i ansiktet på damen bakom disken. Hon ringer genast på maken. Det är upptaget. Hon ringer på hans kollega. Det är också upptaget.

Då äntligen ringer det i ens telefon. Maken har precis avslutat sitt telefonmöte.

- Hej, jag står i din reception, säger man.
- Nämen det var väl dumt. Jag är ju hemma och jobbar, svarar maken.

Man går ut på gatan. Hjärnan har fryst till. Maken frågar hur man ska göra med lunchen, ska han kanske ordna något till mig? Man måste samla sig. Kan inte tänka på så svåra saker. Lägger på. Går med zombietunga steg genom kulverten upp till pendeltågsspåren. Ser att det dröjer elva minuter tills tåget mot hemmet avgår.

Och då händer det. Stora varma tårar bryter fram och kinderna blir våta. Kanske för att man inte sovit så bra. Kanske för att man inte ätit sedan halv sex i morse. Kanske för att november är en sällsynt dålig månad för motgångar.

Man torkar näsan med vanten och låter tårarna rinna en stund. Tänker att det inte gör så mycket. Ingen tittar ändå. Stockholm är för stort för att någon ska bry sig om en vuxen kvinna som står och grinar på Sundbybergs station.

Muffin top

Muffin top är namnet på det där lilla degiga hänget över bh-kanten. Eller över byxkanten. Eller över vilken annan textilkant som helst på kroppen. Poängen är att det hänger över, precis som på en muffin. Denna visdom fick jag mig tillgodo i en av stadens underklädesbutiker när jag var på jakt efter lösningen på ett problem som jag faktiskt inte visste hade en så klockren diagons. Muffin top.

Nu ska man inte vara allt för ledsen över detta syndrom, för det finns massor av åtgärder. De flesta i tajta glansiga tyger som kapslar in allt häng till en fast formad skapelse. Problemet är bara att när man försöker tvinga in muffintoppen på ett ställe dyker den upp någon annanstans. Om man till exempel skaffar sig ett par högst obekväma trosor som effektivt håller in hullet över magen, då ploppar muffintoppen ut mitt på rumpan. Eller över magen fast liksom högre upp än förut. Ser inte klokt ut.

Man kan då skaffa sig ett större plagg som slutar längre ner och högre upp. Knä och revben. Men då uppstår problemet med värmen. För det är inte funktionsmaterial i alla aspekter som vi snackar här.

Nä...jag får nog satsa slantarna på en större klänning istället. Eller ett träningskort.

Knappar och elförbrukning

Man trycker på knappen, och inser att hissen står allra högst upp. Det kommer gå fortare att ta trappan. Man ångrar knapptrycket.