Röstfusk

Det är något fel på min röst. Inte varje dag och inte alla tider på dygnet. Den största delen av veckan verkar den tvärtom fungera helt tillfredsställande. Klingar högt och starkt, med en viss auktoritativ touche fast på ett trevligt och humoristiskt sätt inbillar jag mig. Människor lyssnar och nickar så där lite positivt. De förstår vad jag menar och tycker oftast att vi ska göra som jag föreslår. Ibland är det till och med någon som ger ett litet erkännande i efterhand. Bra att du tog upp det där, typ.

Nej, det är nog mest framåt kvällen. Eller…ja, nu när jag tänker efter uppstår det där felet rätt ofta på morgonen också. Och helgerna. Definitivt på helgerna.

Kanske är det något med den här lägenheten. Något i väggarna som gör att ljudvågorna på min röstfrekvens inte löper lika bra som på andra ställen. Kanske är det radion som stör ut mina egna signaler. Eller för all del kan det vara teven också. Om det är sport på – och det är klart, då hejas det ju så väldigt i sändningarna. Och barnprogrammen är ju så väldigt högljudda numera. Fast det händer ju ofta även när ingen apparat är på, så det måste nog vara väggarna ändå.

Min man, han märker nog att jag försöker säga något för ibland hummar han lite. På fel ställe rätt ofta, men ändå.

Det är nog värst med barnen. De märker inget alls även fast jag får lite ont i halsen av alla kontaktförsök. Det händer att jag säger samma sak en tio tolv gånger utan respons. Oftast är det när det handlar om kläder, hygien eller mat har jag märkt.

Men nu har jag fått en idé. Jag har ju en så’n där smart telefon där man kan spela in ljud som man sen kan spela upp med en enkel knapptryckning. Och nu ikväll, står jag på balkongen och spelar in det som ska tjäna som min egen privata signaturmelodi. Det ljud som de inte missar på kilometers avstånd och som hädanefter ska annonsera alla mina viktigare inlägg här hemmavid – hemglassmelodin.

Jag talar om hur det går.

Möten i mars

Det är geggigt som alltid när snön smälter i mars. Skidbacken har fortfarande öppet, men där nedanför vid lekplatsen är det en skön blandning av is, vatten och gegga.

De har nog inte tänkt på det, de där papporna från södermalm som hittat dit. Jag vet ju förstås inte om de verkligen är från södermalm, men gubbkepsen, den rutiga bomullsscarfsen och de röda gympaskorna med mycket tunn sula tyder på det. Åtminstone den ena lade sig säkert lite för sent igår och han ser påsig ut under ögonen.

Så vill de bli jagade mina små. Det vill de alltid. Det finns inget roligare än en vuxen som nästan nästan lyckas ta en. Inget är roligare.

Inget känns heller fånigare än att storma fram som ett vrålande monster genom en lekpark full med folk. Men medan mina barns tråkiga mamma säger nej sprider sig den goda idén genom parken och hipp hopp häpp förvandlas den ena södermalmspappan till en hiskelig zombie.

Han ser enormt fånig ut, det gör han. Men den andra södermalmspappan känner visst av pressen, för alldeles strax är han uppe på banan också. Och där står jag i mina gummistövlar och min fleecetröja och inser att det inte finns någon återvändo.

Jag och papporna är noga med att inte titta på varandra när vi rusar omkring som våra rysliga alter egon. Vi jagar i våra egna familjer och undviker att stöta till någon som vi inte har blodsband till. Vi vrålar lagom högt och bara precis när vi närmar oss våra egna barn. Ibland måste vi trängas lite när vi stöter ihop på någon av klätterställningens broar. Då byter vi ett generat leende.

Det är bara jag som åker rutschkana av de vuxna för att komma fortare ner. Jag oroar mig för att det är på gränsen till att leva ut för mycket.

Så tar leken slut. Vi går åt olika håll. Allas byxor är leriga.
På fiket en stund senare låtsas vi inte om varandra.

Idag var det inte jag

Idag var tåget i tid, jag hade en banan i magen och det var fortfarande ljust ute när jag skulle hämta de små. Jag kände mig inte särskilt stressad och sexåringens filosofiska förhållningssätt till att klä på sig overallen var förtjusande och småroligt – en sån dag då man upptäcker en borttappad väska i klädkaoset vid kroken. Inte växer sådana dagar på träd.

Vid nästa anhalt, förskolan, träffade vi på kompisbrorsorna. De stormade fram och tillbaka, fram och tillbaka i den långa, långa korridoren mellan avdelningarna. De är roliga att träffa. Glada och busiga. Och deras föräldrar är trevliga. Kanske skulle vi få sällskap hem. Med ett muntert steg – för idag var det som sagt inte jag – klev jag in på avdelningen Hattstugan.

Och där hittade jag mamman. Hon vars tur det var idag.

En glasartad blick mot väggen. Hörde jag några tänder som gnisslade? Utanför avdelningen stormade hennes söner fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och här satt hon med en overall i famnen och med en tom blick in i väggen.

När jag hojtade hej tog det några sekunder innan hon tittade upp. Och ytterligare några innan hon lyckades pressa något ljud över sina läppar.

- Jag behöver … hjälp.

Nej, idag var det inte jag. Inte idag.

Öppet brev till alla leksakstillverkare

Hej alla ni företag som tillverkar leksaker. Jag hade tänkt skriva tidigare – direkt efter jul faktiskt - men sanningen att säga har jag känt mig lite matt på sistone.

Jag ville egentligen mest tacka för den glädje och samvaro som ni skänkt min familj senaste månaden. Jag är verkligen glad över hur ni utvecklat produkterna till att inte bara tillfredsställa barnens behov av lek, utan även föräldrarnas sug efter knep och knåp.

Jag vill rikta ett särskilt tack till företaget Lego. I år fick vi inte mindre än sju (7) kartonger från er fina firma, och jag måste säga: Oj, vad ni har jobbat på sedan sjuttiotalet. Jag uppskattar verkligen att ni styrt upp det där flummet med blandade klossar som man måste fundera ut själv vad det ska bli för något. Älskar de detaljerade ritningarna. Älskar de pytte-, pyttesmå bitarna. Och framför allt älskar jag hur optimistiskt ni genom era åldersrekommendationer ser på små barns tålamod, förmåga till koncentration och vilja att följa instruktioner.

Jag vill också uttrycka min uppskattning för Rorris racerbana. Barnen hade verkligen jättekul de där tio minuterna som var kvar av dagen efter att vi vuxna tillbringat eftermiddagen med att bygga ihop alla delarna. Att luften osade svavel och stämningen var lite tryckt gjorde inte så mycket. Vi fick ju lära oss att det finns många sätt att ta sig an en uppgift.

Det där garaget från Fisher & Price måste nämnas i sammanhanget. Det var en sådan glad överraskning att öppna förpackningen och upptäcka att jag skulle bygga det själv av ungefär 150 delar. Ritningen stämde dessutom inte riktigt, så jag fick verkligen nytta av min improvisationsförmåga. Och när barnen under tiden blev så uttråkade att de började slåss var det bara att be dem sluta, så gjorde de det.

Så, alla ni som tillverkar leksaker: Jag kan inte nog tacka för hur vi utvecklats som familj under den tid som vi satt oss samman för att pussla ihop era produkter. Jag förstår att ni fått lägga mycket energi på att klura ut hur man bäst stärker och utvecklar relationer. Säkert har ni fått anlita någon expert på teambuilding och ledarskap. Det är förstås därför de är så dyra de där grejerna.

Jag hoppas verkligen att ni fortsätter på den här banan. Det är ju elva månader kvar till nästa jul, så jag tror att jag hinner återhämta mig tills dess.

Kvart i fem-ragg

Om du nu ska ragga genom Wordfeud så har jag några tips.

Fast först vill jag reda ut det här med raggningen. Det gör man bara inte. Kan man tänka sig något mer patetiskt? Det är illa nog att spela, men okej – det är ganska kul.

Förväxla dock inte kul med cool, orden har faktiskt bara en gemensam bokstav. Alfapet är sådant som de tar fram i amerikanska filmer för att visa att någon är riktigt, riktigt töntig. Pensionärer i Florida spelar Alfapet. Vi borde alla skämmas lite.

Att sedan förväxla Wordfeud med en dejtingsajt är helt obegripligt fånigt. Och lite obehagligt. Ungefär som att någon går in i ett okänt familjekök vid femtiden på eftermiddagen, smyger upp bredvid mamman och viskar ”Tjena stumpan”.

Are we clear?

Men till tipsen då. Om du nu ändå bestämmer dig för att ragga genom Wordfeud (vilket jag verkligen hoppas att du ser det olämpliga i):

• Använd inte en profilbild som föreställer en figur från ett Iron Maiden-album.
  
• Använd inte ett användarnamn med en massa X i och som framhäver hur farlig du är
  
• Inled inte en chatt med orden ”hur gammal är du"
  
• Om någon avböjer att spela med dig igen. Fråga inte fler gånger.
• Om någon avböjer att spela med dig för andra gången i rad. Fråga inte fler gånger.

Okej?
Okej.

Ryktet säger

Det där med rykten är aldrig kul. I alla fall inte om de ger en annan bild av dig själv än den du önskar.

En gång i skolan blev jag beskylld för att ha stulit en parfym ur min klasskompis jympaskåp. Hon hittade den sedan under en smutsig strumpa, men då var det ju liksom försent. En falsk anklagelse och sedan sitter man där med en helt ny klisterlapp i pannan. Jag tror i och för sig inte att det blev så seglivat det där ryktet men känslan bet sig fast. Fy tusan så jobbigt. Inte vill man att någon ska tänka tjuv när de ser en.

Jag ska nog inte dra jämförelsen med dagens situation för långt. Att sno grejer är ju direkt illa, medan barnens uppfattning om mig säkert är bingo i deras värld. Men jag funderar lite på föräldrarna som får höra detta från sina små.

Inte för att jag tror att de tror på det – det skulle väl vara helt okej. Nej, det jag är orolig för är att de ska se det som det verkligen är. Att våra barn har föräldrar som saknar förmåga att planera, jobbar för mycket och är alltför svagsinta när det gäller enkla lösningar.

För alla barnen vet förklaringen (den enda rimliga) till att Ivar och Teodor har så många plastiga batteridrivna figurer från Pixar-filmer.

Deras mamma jobbar på McDonalds.

Hot i vardagen

Har jag berättat om min treåring?

Han är liten och snuttig som en bebis på natten och kaxig som en adrenalinstinn tiger på dagen. Han har ett lager av mjukt småbarnshull över hela kroppen och vid handlederna får han fortfarande små veck. Viljan däremot är hård och ogenomtränglig som den ofta är hos treåringar.

Alla gränser ska testas. Ett nej är en utmaning, inget annat. Mat slängs på golvet på pin kiv, spottas är visst väldigt kul för alla blir så arga då.

Ibland blir han själv arg. Väldigt arg. Om han blir orättvist anklagad. Eller om han inte får ha sina fötter i storebrorsans ansikte. Eller om den sista leksaksbilen inte får plats på det fönsterbräde som utgör parkeringsplats.

Det händer då och då att han inte får som han vill min lilla kerub. Kanske måste han sätta på sig pyjamasen. Eller stänga av tv:n. Det är då som hoten kommer.

”Mamma, du får inte komma på mitt kalas”

Det var det första hotet jag hörde. Inte så verkningsfullt upptäckte han snart och testade ett nytt:

”Då kastar jag dig i soptunnan”

Den ömma modern, som för övrigt har MVG i pedagogik, replikerade blixtsnabbt med att hon minsann skulle kasta honom i toan då, vilket ledde till en smått chockad uppsyn, darrande underläpp och översvallande bedyranden om att mamma bara skojade.

För någon dag sedan kom ett verkligt hot. Ett riktigt blodisande sådant. Klockan var ungefär fem på eftermiddagen efter en lång hård dagisdag utan sovstund. Ni vet den där tiden när det gäller att hålla alla trötta små barn vakna så att inte hela vuxenkvällen blir förstörd. Två och en halv timme innan läggdags hade stämningen därhemma just blivit sådan att ett hot från en treåring krävdes.

Små fötter klampade sig ursinnigt fram till soffan. Ungskrutten slängde sig ner på kuddarna, stoppade resolut tummen i munnen och slängde snuttefilten över ansiktet.

”Då somnar jag nu”

Det tog skruv.

Tio sanningar om segelbåtar

Jag blev inbjuden att nyttja en segelbåt. Jag förstod att detta var något alldeles speciellt. Mysigt att bo där över natten, hela familjen. Inte så att vi faktiskt skulle ut och segla. Nej, vi skulle bara känna på den saltstänkta känslan och vänja barnen vid båten så att vi kan hänga med riktigt ofta i framtiden.

Det här är vad jag har att säga om den saken.

1. Man blir osams eftersom man står på varandras fötter hela tiden.
2. Det är jättesvårt att bädda eftersom man inte kan placera barnen på någon annan plats än den där man just lagt ut någorlunda släta lakan.
3. Det tar evigheter att lista ut hur man tänder lampan eller spolar på toan. Allt är så finurligt ordnat på en segelbåt.
4. Man slår alla möjliga kroppsdelar i den förbannade masten som går rakt igenom hela båten.
5. Det kommer in mygg
6. Det blåser i ansiktet när man ska försöka sova.
7. Det är kallt. Jättekallt.
8. Om barnen sover i den mysiga fören får man själv och maken sova på vad man trodde var soffor men som visar sig vara varsin planka med tyg på. Det är hårt. Och trångt.
   
9. Man kan ändå inte sova eftersom krogarna i hamnkvarteren spelar techno fram till tre.
10. Om man trots detta slumrar till vaknar man igen när maken inte kan vända sig på sin planka utan fastnar i snarkläge. Hela natten.

För att summera – en segelbåt är en husvagn på vatten. En liten sådan med dålig isolering. Eller ett tält kanske. Ja, ett tält.

Punkt.