Det där med rykten är aldrig kul. I alla fall inte om de ger en annan bild av dig själv än den du önskar.
En gång i skolan blev jag beskylld för att ha stulit en parfym ur min klasskompis jympaskåp. Hon hittade den sedan under en smutsig strumpa, men då var det ju liksom försent. En falsk anklagelse och sedan sitter man där med en helt ny klisterlapp i pannan. Jag tror i och för sig inte att det blev så seglivat det där ryktet men känslan bet sig fast. Fy tusan så jobbigt. Inte vill man att någon ska tänka tjuv när de ser en.
Jag ska nog inte dra jämförelsen med dagens situation för långt. Att sno grejer är ju direkt illa, medan barnens uppfattning om mig säkert är bingo i deras värld. Men jag funderar lite på föräldrarna som får höra detta från sina små.
Inte för att jag tror att de tror på det – det skulle väl vara helt okej. Nej, det jag är orolig för är att de ska se det som det verkligen är. Att våra barn har föräldrar som saknar förmåga att planera, jobbar för mycket och är alltför svagsinta när det gäller enkla lösningar.
För alla barnen vet förklaringen (den enda rimliga) till att Ivar och Teodor har så många plastiga batteridrivna figurer från Pixar-filmer.
Deras mamma jobbar på McDonalds.
