Jag tänker på Chris Medina

Chris Medina är den där killen som åkte ur American Idol, men som dagen efter fick en monsterhit med låten som handlar om hans liv. Chris Medina är den där killen som alla älskar. Jag också.

Det speciella med Chris liv är att hans fästmö råkat ut för en bilolycka som först verkade leda till hennes död. Chris vägrade att låta läkarna stänga av maskinerna som höll henne vid liv och så småningom vaknade hon.

Han tar hand om henne nu. Sköter om sin tjej som numera har stora hjärnskador och aldrig blir den hon varit.

Han skrev en låt om henne. Och sina egna löften. Om att ord inte är värda något om man inte menar dem. Om att man måste hålla vad man lovar även när livet är tufft. Om att han kommer att älska henne för alltid.

Det är vackert. Chris är en väldigt fin människa. Det tycker hela världen. Jennifer Lopez grät i tv.

Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer den dagen när Chris kanske känner att han behöver kärlek tillbaka. När han kanske fortfarande känner ansvar för sin tjej, men behöver något mer. Någon som lyssnar, håller hans hand, planerar hans födelsedag eller grälar på honom när han lämnar läskiga hårstrån i handfatet. Han kanske vill ha barn.

Någon gång i framtiden kanske det inte räcker det där löftet. Jag tror att det är mänskligt.

Vilken boja han har fått då. För han har blivit en symbol för det rena och det rätta. Hela världen vet. Hela världen kommer att döma.

Jag hoppas att Chris Medina tjänar lagom med pengar på den där låten. Sådär så att han får ett bra liv, men ändå inte blir helt galen och börjar droga och lägga in diamanter i tänderna.

Men sen hoppas jag att Chris Medina faller i glömska.

Om fem år

Om fem år behöver jag inte sopa bort ansenliga mängder köttfärs och ris från golvet efter middagen. Jag behöver inte torka någons bajsiga rumpa och kläderna klarar de bra själva.

Kanske spelar vi ett spel tillsammans någon kväll. Vi hinner det innan det är läggdags och alla förstår reglerna. Ingen säger bajskorv och slänger tärningen under bordet.

Om fem år klarar de sig själva hemma medan jag springer en runda. Kanske kan de skära salladen eller duka under tiden.

Jag trampar inte på trasiga leksaksbilar så ofta. Jag tar en dusch utan att behöva avbryta för att medla i tredje världskriget. Ibland kanske jag sover åtta timmar i sträck. Någon gång sover de över hos en kompis och då kan vi vuxna se en film på bio. Eller äta på någon restaurang.

Om fem år kan vi cykla någonstans – allihop tillsammans. Eller vandra i skogen hela dagen utan att någon måste bäras.

Men om fem år tänker jag på det där ljudet som jag aldrig hör längre. Det där som är precis när någon som liten och suger på tummen slumrar in för natten.

This is my religion, this is my belief

Jag har alltid varit alldeles utomordentligt ointresserad av fysik. Har vaga minnen av termer som pascal, joule, och ampere och minns även fragment av någon uträkning på hur fort en kula kunde falla. Inte kunde detta mäta sig med litteraturens utveckling under romantiken eller grammatikens fascinerande värld.

Inte desto mindre uppskattar jag ett museum där man inte behöver vara rädd för att bångstyriga barn pillar sönder och stör. Där petande, frågande och plaskande liksom är en del av verksamhetsidén. Fysik eller inte … ett experimentmuseum är en bra grej och Tom Tits i Södertälje har dessutom ett väldigt roligt namn.

Där fanns en uppsättning dominobrickor i olika storlekar. En pytte- pytteliten, mindre än en tändsticksask. Och så en jättestor bumling. Däremellan flera stycken i stigande skala.

Poängen var att man skulle fälla den stora brickan med den lilla. Det gick förstås inte. Den lilla lätta tändsticksstora brickan kunde inte rå på den stora tunga.

Men … om man ställde alla brickorna i storleksordning kunde den lilla faktiskt nätt och jämnt fälla nästa, som i sin tur fällde nästa och … ja, du förstår. Den stora, stora brickan föll med dunder och brak ner i golvet på grund av den rörelse som mini-brickan startade.

Precis sådär är det i verkliga livet. Det är den lilla knuffen som sätter universum och den mest förhärdade stagnation i rörelse. Det gäller bara att hitta vilken dominobricka som är näst i storlek och har rätt position.

Fast det är å andra sidan inte alldeles lätt.

Hell januari!

Var hälsad du månad av sträng asketism. Var hälsad med din välgörande karga avhållsamhet. Vik hädan du gångna månad av sockerstint överflöd och lämna våra isterbukar i fred i vår nya tillvaro.

Nu stundar nya kalenderblad, vita som orörd snö. Framsidan av vår almanack inger oss ännu inte med ångestfylld bävan, utan fyller oss med tillförsikt inför det nya år då vi skola ha bättre kontroll över vår tillvaro. Varje söndag ska vi planera för veckans göromål så att stressen håller sig på sin kant och plånboken behåller sina slantar. Och minst två dagar i veckan skola vi göra tid för att träna våra kroppar.

Var hälsad du sköna januari. Den månad när kreativiteten inte ägnas åt att finna ut en nyskapande kombination av ädelost och pepparkakor, och ej heller åt att skapa renhorn av choklad att sätta på kokostoppar med saffran. Var hälsad du månad då vi åter tar kommandot över vår önskan till delat ansvar för hemmet.

Må hända kan vi darra något inför dig, du januari, ty avståndet till nästa fest är oerhört. Men ryggen repar mod och med beslutsamhet spolar vi ut de sista glöggresterna genom slasken.

Nu sågas granen till småbitar och allt lysande krimskrams stuvas ner i kartonger. Nu vågar vi åter möta mörkret, ty de små sekunder av nytt ljus som du undan för undan strör i den långa natt som kallas vinter ger själen vila och hjärtat hopp.

Var hälsad januari, du månad av renhet och god moral. Hell dig – du månad av sträng asketism.

En skapelseberättelse

Den store guden var missnöjd. Den människa han skapat i norr motsvarade inte förväntningarna. Det var egentligen obegripligt för han hade givit henne allt. Gott om mat, rent vatten, vacker natur och aldrig drabbades de norra delarna av världsalltet av jordbävningar, orkaner eller krig. Han hade förväntat sig någon typ av tacksamhet, men allt detta goda hade gjort människan lat.

Hela dagarna tillbringade hon med näsan lättefullt vänd mot den aldrig sinande solen. Hon gick tidigt från jobbet och lekte med sina välmående barn så fort hon fick tillfälle. Hon hälsade glatt på sina medmänniskor och ägnade mycken tid åt värdelöst småprat.

Inte var det här en människa som dög till vare sig korståg eller predikningar i malariatäta områden. Något behövde göras.

Så den store guden släckte solen och lät människan vandra i mörkret. Han uppmanade det annars så välgörande vattnet att virvla sin kropp över himlavalvet. Och när vattnet hörsammade befallningen blåste så den store guden en kall vind genom vattnet så att det blev till tusentals små snöflingor. När guden drog efter andan återtog vattnet sin ursprungliga form, men när han blåste igen kom flingorna åter.

Människan i norr frös och kände sig märkligt nedstämd över solens frånvaro, men den store guden var inte nöjd.

Han planterade en tanke om att tiden snart skulle ta slut i människans huvud. Det var en fruktansvärd tanke och eftersom han planterade den i alla människors huvud blev den också kraftfull. I de höga chefernas huvud lät han tanken få namnet Deadline. I pedagogernas mer kreativa huvuden räckte det inte med ett enda namn. Där hette den istället Projektavslutning, Adventsfika, Utvecklingssamtal, Planeringsdag och Lucia.

Människan i norr började känna sig allt mer obekväm över tillvaron och slutade med såväl lek som småprat. Istället ägnade hon sig åt sina plikter som nu hade mångfaldigats.

Men den store guden var fortfarande inte nöjd. Han kallade nu på två krafter som aldrig svikit honom förr. Den ena kraften hette Virus, den andra Bacteria och dessa två sände han nu över världsalltets norra delar för att föröka sig.

Den store guden lutade sig tillbaka och betraktade sitt verk. Människan i norr visade nu sin fulla potential och levde fjärran från den tidigare lättjan. Guden såg henne sitta med en hand på en feberhet panna, medan den andra knappade på datorn. Han såg henne krångla in små barnafingrar i vantar, knuffa vagnar genom snödrivor och frysa på perronger. Han såg henne hackhosta vid arbetsplatsens skrivbord. Och när timmen var sen såg han henne huka över symaskinen, knåpandes på en teaterdräkt föreställande Rudolf med röda mulen.

Han såg att flitens lampa lyste och att detta nya var gott.

Den store guden var nöjd. Han lutade sig tillbaka i välbehövlig vila med väckarklockan ställd på april.

Familje-nintendo

Panta rei. Allt flyter. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod. Så sa Herakleitos för 2500 år sedan. Alldeles säkert sa han det samma år son hans yngsta barn var två- och ett halvt. Och alldeles säkert hade han även en femåring.

Låt mig ge ett exempel.
Söndagsfrukost:

En mamma och två barn sitter vid frukostbordet. Barnen har varsin tallrik med gröt framför sig och mamman har en kopp kaffe. Så blir äggen är klara och mamman reser sig och går bort till bänken för att skala dem. Eftersom det tar en liten stund hinner femåringen ställa sig på stolen och ta ner pärlburken från hyllan.

Det är svårt att hålla en pärlburk samtidigt som man klättrar på en stol när man är fem år. Pärlburkens innehåll sprids över golvet och själva burken knockar mjölkglaset. Mamman hämtar papper och torkar. Två- och ett halvtåringen tar ett papper och torkar. Tyvärr misslyckas han med att riva av pappret och hela hushållsrullen vecklar ut sig i den utspillda mjölken. Två- och ett halvtåringen trampar med strumporna i mjölk- och pappersröran och börjar gallskrika över sina blöta strumpor. Mamman slänger pappret i papperskorgen och drar av strumporna.

Tyvärr var papperskorgen överfull och den sista slarviga sista slängningen får te-resterna överst i soporna att välla ut över golvet. Mamman lyfter upp soppåsen och försöker knyta ihop den. Märker att det dessutom droppar något äckligt ur ett hål längs ner i påsen. Mamman sträcker sig upp mot bänken efter hushållspapper att torka äckeldroppet och te-resterna med, men upptäcker att pappret ju är slut. Mamman går och hämtar en ny rulle. Femåringen har under tiden börjat skära ägget och pilla bort gulan som faller ner under bordet och gosar ihop sig med pärlorna.

Mamman ger det resterande ägget till två och ett halvtåringen. Två- och ett halvtåringen vill inte ha ägg. Han vill ha leverpastejsmörgås. Mamman reser sig och brer en leverpastejsmörgås. Femåringen vill också ha en leverpastejsmörgås. Mamman reser sig igen och brer en smörgås till. Väl tillbaka har två- och ett halvtåringen slickat av all leverpastej från smörgåsen och vill ha en till. Mamman vägrar att bre en ny smörgås. Mamman får en smörgås i skallen. Mamman blir arg och lyfter bort två- och ett halvtåringen från bordet. Mammans kaffe är kallt.

Panta rei.

Två barn och en snigel

En snigel segar sig sakta över asfalten. Den hamnade där efter skyfallet. Två pojkar ligger platt på mage och betraktar färden tillbaka mot gräset. Länge.

Vi har varit här ett bra tag och ska åka iväg med bilen nu. Det är snart matdags och vädret börjar faktiskt bli ganska dåligt.

Veckan innan har sagda pojkar sett snöleoparder. Tapirer som stilla nosade sina gummitrynen över leran och tigrar i lömska bakhåll på varandra. I safariparken kikade strutsar och giraffer in i vår sobra Saab. Lamadjuren ställde sig självmedvetet mitt i vägen och vägrade flytta på sig. Vargarna slogs med björnarna.

Inte desto mindre ligger nu pojkarna här på regnvåt asfalt i total koncentration medan föräldrarna tjatar hål i huvudet på dem. Snigelns rörelser går knappt att ana, så långsamt går det. Men pojkarna ligger där. Stilla. Och tittar. En och annan fråga kommer:

Varför har snigeln inga ben?
Varför går den åt fel håll?
Var är skalet?
Varför har den horn?
Kan man hoppa över den?

Fler frågor än vad som ställdes om snöleoparden.

Något säger mig att de fattar något som jag glömt. Att det finns någon barnslig klokskap i detta. Något om att äventyren och upplevelserna därborta inte alltid är bättre. Mirakel finns nära.

Är det månne så att man inte behöver åka trehundra, tretti eller ens tre mil för minnen som består och värmer i vinter. Kanske räcker det med att gå bort till skogspartiet och äta några blåbär. Eller spela fia med knuff och inte ens tänka på att dela det med fler än de som faktiskt sitter runt bordet.

Kanske räcker det med att ge sig tiden att besvara några frågor från två små pojkar som intresserat ser en snigel maka sig över vägen.