fredagen den 18:e maj 2012

Röstfusk

Det är något fel på min röst. Inte varje dag och inte alla tider på dygnet. Den största delen av veckan verkar den tvärtom fungera helt tillfredsställande. Klingar högt och starkt, med en viss auktoritativ touche fast på ett trevligt och humoristiskt sätt inbillar jag mig. Människor lyssnar och nickar så där lite positivt. De förstår vad jag menar och tycker oftast att vi ska göra som jag föreslår. Ibland är det till och med någon som ger ett litet erkännande i efterhand. Bra att du tog upp det där, typ.

Nej, det är nog mest framåt kvällen. Eller…ja, nu när jag tänker efter uppstår det där felet rätt ofta på morgonen också. Och helgerna. Definitivt på helgerna.

Kanske är det något med den här lägenheten. Något i väggarna som gör att ljudvågorna på min röstfrekvens inte löper lika bra som på andra ställen. Kanske är det radion som stör ut mina egna signaler. Eller för all del kan det vara teven också. Om det är sport på – och det är klart, då hejas det ju så väldigt i sändningarna. Och barnprogrammen är ju så väldigt högljudda numera. Fast det händer ju ofta även när ingen apparat är på, så det måste nog vara väggarna ändå.

Min man, han märker nog att jag försöker säga något för ibland hummar han lite. På fel ställe rätt ofta, men ändå.

Det är nog värst med barnen. De märker inget alls även fast jag får lite ont i halsen av alla kontaktförsök. Det händer att jag säger samma sak en tio tolv gånger utan respons. Oftast är det när det handlar om kläder, hygien eller mat har jag märkt.

Men nu har jag fått en idé. Jag har ju en så’n där smart telefon där man kan spela in ljud som man sen kan spela upp med en enkel knapptryckning. Och nu ikväll, står jag på balkongen och spelar in det som ska tjäna som min egen privata signaturmelodi. Det ljud som de inte missar på kilometers avstånd och som hädanefter ska annonsera alla mina viktigare inlägg här hemmavid – hemglassmelodin.

Jag talar om hur det går.

tisdagen den 10:e april 2012

En egen kopp 2

Jag skulle bara säga det att jag skaffade en egen kopp. Nu är den borta. Man kan inte lita på nån.

söndagen den 18:e mars 2012

Möten i mars

Det är geggigt som alltid när snön smälter i mars. Skidbacken har fortfarande öppet, men där nedanför vid lekplatsen är det en skön blandning av is, vatten och gegga.

De har nog inte tänkt på det, de där papporna från södermalm som hittat dit. Jag vet ju förstås inte om de verkligen är från södermalm, men gubbkepsen, den rutiga bomullsscarfsen och de röda gympaskorna med mycket tunn sula tyder på det. Åtminstone den ena lade sig säkert lite för sent igår och han ser påsig ut under ögonen.

Så vill de bli jagade mina små. Det vill de alltid. Det finns inget roligare än en vuxen som nästan nästan lyckas ta en. Inget är roligare.

Inget känns heller fånigare än att storma fram som ett vrålande monster genom en lekpark full med folk. Men medan mina barns tråkiga mamma säger nej sprider sig den goda idén genom parken och hipp hopp häpp förvandlas den ena södermalmspappan till en hiskelig zombie.

Han ser enormt fånig ut, det gör han. Men den andra södermalmspappan känner visst av pressen, för alldeles strax är han uppe på banan också. Och där står jag i mina gummistövlar och min fleecetröja och inser att det inte finns någon återvändo.

Jag och papporna är noga med att inte titta på varandra när vi rusar omkring som våra rysliga alter egon. Vi jagar i våra egna familjer och undviker att stöta till någon som vi inte har blodsband till. Vi vrålar lagom högt och bara precis när vi närmar oss våra egna barn. Ibland måste vi trängas lite när vi stöter ihop på någon av klätterställningens broar. Då byter vi ett generat leende.

Det är bara jag som åker rutschkana av de vuxna för att komma fortare ner. Jag oroar mig för att det är på gränsen till att leva ut för mycket.

Så tar leken slut. Vi går åt olika håll. Allas byxor är leriga.
På fiket en stund senare låtsas vi inte om varandra.

söndagen den 19:e februari 2012

Statsrådet Sabuni

Ibland undrar jag om andra är som jag. Om de finner sig några timmar för sent och då kommer på vad de skulle ha sagt och hur coolt det skulle ha låtit.

Statsrådet Sabuni till exempel. Hon som har varit minister i sex år och riksdagsledamot i fyra år innan dess. Sveriges jämställdhetsminister och bidrädande utbildningsminister som nu blivit ombedd att tala på en utbildningsdag om mångfald och jämställdhet för ett större antal myndighetsanställda.

Jag undrar hur hon tänkte lite senare på kvällen – efter sitt framträdande. Det var ju förstås bara en detalj i hennes späckade schema, men begrundade hon det faktum att hon helt plötsligt inför 350 byråkrater, öppet resonerat kring svårigheterna i att shoppa underkläder när man har livvakt? Eller att hon snällt och fogligt besvarade frågor om huruvida hon blivit ”superglad” när hon blev tillfrågad om att bli minister och hur det egentligen gick att kombinera regeringsarbetet med galonbyxor och lussebullsbak.

Jag menar, det var ju inte Skavlan som ställde frågorna, och temat för dagen var ju ändå mångfald. Det var därför hon var där. Myndighetsmänniskorna i publiken hade vänt och vridit på fördomar och olika aspekter av jämlikhet under större delen av dagen. De hade med största säkerhet varit mottagliga för större resonemang än så.

Det var inte alls hennes fel att det blev så där. Vad skulle hon ha gjort? Hon spelade med och försökte vara så öppen och trevlig som hon kunde, men jag undrar så om hon funderade på om hennes kollega Jan fått de där frågorna någon gång. Och om hon tänkte på hur han i sådana fall hade svarat.

Nu känner ju inte jag statsrådet Sabuni. Kanske tänkte hon faktiskt rätt mycket på det där efteråt. Kanske bestämde hon sig för att nästa gång höja sig en decimeter över sådana där knasiga och fullkomligt irrelevanta frågor. Kanske tänkte hon ut ett bättre sätt att bli syster och vän med en stor samling människor än att tramsa med.

Men vet du vad.
Jag tror faktiskt inte att Sveriges jämställdhetsminister, statsrådet Sabuni, tänkte så värst mycket mer på den här saken. Och det känns lite sorgligt.

måndagen den 6:e februari 2012

Idag var det inte jag

Idag var tåget i tid, jag hade en banan i magen och det var fortfarande ljust ute när jag skulle hämta de små. Jag kände mig inte särskilt stressad och sexåringens filosofiska förhållningssätt till att klä på sig overallen var förtjusande och småroligt – en sån dag då man upptäcker en borttappad väska i klädkaoset vid kroken. Inte växer sådana dagar på träd.

Vid nästa anhalt, förskolan, träffade vi på kompisbrorsorna. De stormade fram och tillbaka, fram och tillbaka i den långa, långa korridoren mellan avdelningarna. De är roliga att träffa. Glada och busiga. Och deras föräldrar är trevliga. Kanske skulle vi få sällskap hem. Med ett muntert steg – för idag var det som sagt inte jag – klev jag in på avdelningen Hattstugan.

Och där hittade jag mamman. Hon vars tur det var idag.

En glasartad blick mot väggen. Hörde jag några tänder som gnisslade? Utanför avdelningen stormade hennes söner fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och här satt hon med en overall i famnen och med en tom blick in i väggen.

När jag hojtade hej tog det några sekunder innan hon tittade upp. Och ytterligare några innan hon lyckades pressa något ljud över sina läppar.

- Jag behöver … hjälp.

Nej, idag var det inte jag. Inte idag.

lördagen den 28:e januari 2012

Öppet brev till alla leksakstillverkare

Hej alla ni företag som tillverkar leksaker. Jag hade tänkt skriva tidigare – direkt efter jul faktiskt - men sanningen att säga har jag känt mig lite matt på sistone.

Jag ville egentligen mest tacka för den glädje och samvaro som ni skänkt min familj senaste månaden. Jag är verkligen glad över hur ni utvecklat produkterna till att inte bara tillfredsställa barnens behov av lek, utan även föräldrarnas sug efter knep och knåp.

Jag vill rikta ett särskilt tack till företaget Lego. I år fick vi inte mindre än sju (7) kartonger från er fina firma, och jag måste säga: Oj, vad ni har jobbat på sedan sjuttiotalet. Jag uppskattar verkligen att ni styrt upp det där flummet med blandade klossar som man måste fundera ut själv vad det ska bli för något. Älskar de detaljerade ritningarna. Älskar de pytte-, pyttesmå bitarna. Och framför allt älskar jag hur optimistiskt ni genom era åldersrekommendationer ser på små barns tålamod, förmåga till koncentration och vilja att följa instruktioner.

Jag vill också uttrycka min uppskattning för Rorris racerbana. Barnen hade verkligen jättekul de där tio minuterna som var kvar av dagen efter att vi vuxna tillbringat eftermiddagen med att bygga ihop alla delarna. Att luften osade svavel och stämningen var lite tryckt gjorde inte så mycket. Vi fick ju lära oss att det finns många sätt att ta sig an en uppgift.

Det där garaget från Fisher & Price måste nämnas i sammanhanget. Det var en sådan glad överraskning att öppna förpackningen och upptäcka att jag skulle bygga det själv av ungefär 150 delar. Ritningen stämde dessutom inte riktigt, så jag fick verkligen nytta av min improvisationsförmåga. Och när barnen under tiden blev så uttråkade att de började slåss var det bara att be dem sluta, så gjorde de det.

Så, alla ni som tillverkar leksaker: Jag kan inte nog tacka för hur vi utvecklats som familj under den tid som vi satt oss samman för att pussla ihop era produkter. Jag förstår att ni fått lägga mycket energi på att klura ut hur man bäst stärker och utvecklar relationer. Säkert har ni fått anlita någon expert på teambuilding och ledarskap. Det är förstås därför de är så dyra de där grejerna.

Jag hoppas verkligen att ni fortsätter på den här banan. Det är ju elva månader kvar till nästa jul, så jag tror att jag hinner återhämta mig tills dess.

tisdagen den 17:e januari 2012

Några saker man kan storgrina över i en pulkabacke

  • Pulkan går för sakta
  • Pulkan går för fort
  • Man vill inte åka pulka själv
  • Mamman som åker med gör så att pulkan svänger åt fel håll
  • Man får inte dra pulkan uppför backen
  • Man vill inte dra pulkan uppför backen
  • Storebror kommer nerför backen först
  • Man själv åker fortare och det blir läskigt
  • Man får inte låna storebrors snowracer
  • Man måste åka snowracer eftersom storebror gått med på att byta

Dessutom

  • får man snö innanför vanten
  • och snösprut i ansiktet.

Japp. Jag tror det var allt.