Mig är det minsann ingen som sätter sig på

Bokcirkeln skulle ha avslutning. Fem småbarnsmammor med det gemensamt att vi gillar böcker och känner Karin bokade bord på en restaurang. En av huvudstadens riktigt bra restauranger på övre Östermalm. En sådan som är mån om råvaror, säsonger och måltidens helhetsupplevelse. En sådan som fått en utmärkelse i White guide.

Det var trevligt där. Lagom ljudnivå för de tio intellektuella minuter vi skulle klara av innan vi kom in på annat. Och inte gjorde det något att personalen serverade lite klumpigt så att vi fick deras armar i våra ansikten, för de var väldigt trevliga.

Det var så kul att ses. Vi hade mycket att prata om. Maten var god.

Efter en stund trillade Bygg-max Jönköpingskontor in genom dörren. De skulle visst ha julfest. Jag tror inte att de hade nämnt att de skulle ha julfest när de bokade bordet, men kanske hade restaurangen kunnat ana att 45 personer i samma sällskap skulle ge kvällen en viss karaktär.

Det blev högljutt. Alla chefer höll tal på småländska. Bygg-max medarbetare kilade fram och tillbaka mellan borden och olika samtal. Vinglasen skvalpade. Spontana sångstunder uppstod.

Så jag kallade till mig den av kyparna som såg ut att ha mest makt. Jag sa att det inte kändes okej att boka bord på en fin restaurang med ambitioner och sedan hamna på en finlandsfärja. Jag sa att de borde ha upplyst oss om situationen när vi gjorde bokningen. Jag använde ord som acceptabelt och förväntan.

Jag frågade om han inte tyckte att de borde kompensera oss på något sätt och inför min stålhårda blick höll han med på ett lite generat sätt.

De bjöd på kaffe och konjak. Inga-lill sa att hon hellre ville ha en maltwhiskey. Karin behövde gå och då drog de av vinet från hennes nota. Fina praliner fick vi också vi som satt kvar en stund. När vi gick bad de så mycket om ursäkt för att kvällen inte blivit som vi tänkt oss och så ringde de efter en taxi som restaurangen betalade.

Så ordnade jag upp situationen i fredags. I mitt huvud. Fem timmar senare.

En ljusnande framtid

Det mesta börjar ordna upp sig nu. Bit för bit återställs alla tecken på ett normalt liv.

Först var det gardinerna. Vi behövde inte längre hänga dem dubbelvikta för att undvika att någon skulle rycka ner dem. Sen kunde vi ställa blommor på blomsterbrädan. Visserligen fick de samsas med småbilarna eftersom de stod mitt på parkeringsplatsen, men ändå.

Efter det var de snillrika låsanordningarna som satt på lådor och skåp. De behövdes inte längre. Ingen kastade ut besticken på golvet. Det blev fritt fram att ställa böcker och cd-skivor på de nedersta hyllplanen igen.

Det stod inte längre ständigt en påse full med bajs i hallen för transport till soprummet.

Nej, det är annorlunda nu. De kan göra så mycket själva. Kläderna till exempel: tröjor – flera stycken, i rätt ordning, kalsonger, byxor, knappar, dragkedjor. De grejar det mesta.

Ibland är det till och med så att de plockar upp alla små gubbar, bollar, bilar, pussel och klossar när dagen är slut. Inte ofta, men det händer.

Det är väl egentligen bara en sak jag undrar över.

När -  mina älskade söner -  NÄR ska ni lära er att sätta på strumporna själva, för jag får tametusan hjärtinfarkt.

Kvart i fem-ragg

Om du nu ska ragga genom Wordfeud så har jag några tips.

Fast först vill jag reda ut det här med raggningen. Det gör man bara inte. Kan man tänka sig något mer patetiskt? Det är illa nog att spela, men okej – det är ganska kul.

Förväxla dock inte kul med cool, orden har faktiskt bara en gemensam bokstav. Alfapet är sådant som de tar fram i amerikanska filmer för att visa att någon är riktigt, riktigt töntig. Pensionärer i Florida spelar Alfapet. Vi borde alla skämmas lite.

Att sedan förväxla Wordfeud med en dejtingsajt är helt obegripligt fånigt. Och lite obehagligt. Ungefär som att någon går in i ett okänt familjekök vid femtiden på eftermiddagen, smyger upp bredvid mamman och viskar ”Tjena stumpan”.

Are we clear?

Men till tipsen då. Om du nu ändå bestämmer dig för att ragga genom Wordfeud (vilket jag verkligen hoppas att du ser det olämpliga i):

• Använd inte en profilbild som föreställer en figur från ett Iron Maiden-album.
  
• Använd inte ett användarnamn med en massa X i och som framhäver hur farlig du är
  
• Inled inte en chatt med orden ”hur gammal är du"
  
• Om någon avböjer att spela med dig igen. Fråga inte fler gånger.
• Om någon avböjer att spela med dig för andra gången i rad. Fråga inte fler gånger.

Okej?
Okej.

Jag tänker på Chris Medina

Chris Medina är den där killen som åkte ur American Idol, men som dagen efter fick en monsterhit med låten som handlar om hans liv. Chris Medina är den där killen som alla älskar. Jag också.

Det speciella med Chris liv är att hans fästmö råkat ut för en bilolycka som först verkade leda till hennes död. Chris vägrade att låta läkarna stänga av maskinerna som höll henne vid liv och så småningom vaknade hon.

Han tar hand om henne nu. Sköter om sin tjej som numera har stora hjärnskador och aldrig blir den hon varit.

Han skrev en låt om henne. Och sina egna löften. Om att ord inte är värda något om man inte menar dem. Om att man måste hålla vad man lovar även när livet är tufft. Om att han kommer att älska henne för alltid.

Det är vackert. Chris är en väldigt fin människa. Det tycker hela världen. Jennifer Lopez grät i tv.

Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer den dagen när Chris kanske känner att han behöver kärlek tillbaka. När han kanske fortfarande känner ansvar för sin tjej, men behöver något mer. Någon som lyssnar, håller hans hand, planerar hans födelsedag eller grälar på honom när han lämnar läskiga hårstrån i handfatet. Han kanske vill ha barn.

Någon gång i framtiden kanske det inte räcker det där löftet. Jag tror att det är mänskligt.

Vilken boja han har fått då. För han har blivit en symbol för det rena och det rätta. Hela världen vet. Hela världen kommer att döma.

Jag hoppas att Chris Medina tjänar lagom med pengar på den där låten. Sådär så att han får ett bra liv, men ändå inte blir helt galen och börjar droga och lägga in diamanter i tänderna.

Men sen hoppas jag att Chris Medina faller i glömska.

Ryktet säger

Det där med rykten är aldrig kul. I alla fall inte om de ger en annan bild av dig själv än den du önskar.

En gång i skolan blev jag beskylld för att ha stulit en parfym ur min klasskompis jympaskåp. Hon hittade den sedan under en smutsig strumpa, men då var det ju liksom försent. En falsk anklagelse och sedan sitter man där med en helt ny klisterlapp i pannan. Jag tror i och för sig inte att det blev så seglivat det där ryktet men känslan bet sig fast. Fy tusan så jobbigt. Inte vill man att någon ska tänka tjuv när de ser en.

Jag ska nog inte dra jämförelsen med dagens situation för långt. Att sno grejer är ju direkt illa, medan barnens uppfattning om mig säkert är bingo i deras värld. Men jag funderar lite på föräldrarna som får höra detta från sina små.

Inte för att jag tror att de tror på det – det skulle väl vara helt okej. Nej, det jag är orolig för är att de ska se det som det verkligen är. Att våra barn har föräldrar som saknar förmåga att planera, jobbar för mycket och är alltför svagsinta när det gäller enkla lösningar.

För alla barnen vet förklaringen (den enda rimliga) till att Ivar och Teodor har så många plastiga batteridrivna figurer från Pixar-filmer.

Deras mamma jobbar på McDonalds.

Hot i vardagen

Har jag berättat om min treåring?

Han är liten och snuttig som en bebis på natten och kaxig som en adrenalinstinn tiger på dagen. Han har ett lager av mjukt småbarnshull över hela kroppen och vid handlederna får han fortfarande små veck. Viljan däremot är hård och ogenomtränglig som den ofta är hos treåringar.

Alla gränser ska testas. Ett nej är en utmaning, inget annat. Mat slängs på golvet på pin kiv, spottas är visst väldigt kul för alla blir så arga då.

Ibland blir han själv arg. Väldigt arg. Om han blir orättvist anklagad. Eller om han inte får ha sina fötter i storebrorsans ansikte. Eller om den sista leksaksbilen inte får plats på det fönsterbräde som utgör parkeringsplats.

Det händer då och då att han inte får som han vill min lilla kerub. Kanske måste han sätta på sig pyjamasen. Eller stänga av tv:n. Det är då som hoten kommer.

”Mamma, du får inte komma på mitt kalas”

Det var det första hotet jag hörde. Inte så verkningsfullt upptäckte han snart och testade ett nytt:

”Då kastar jag dig i soptunnan”

Den ömma modern, som för övrigt har MVG i pedagogik, replikerade blixtsnabbt med att hon minsann skulle kasta honom i toan då, vilket ledde till en smått chockad uppsyn, darrande underläpp och översvallande bedyranden om att mamma bara skojade.

För någon dag sedan kom ett verkligt hot. Ett riktigt blodisande sådant. Klockan var ungefär fem på eftermiddagen efter en lång hård dagisdag utan sovstund. Ni vet den där tiden när det gäller att hålla alla trötta små barn vakna så att inte hela vuxenkvällen blir förstörd. Två och en halv timme innan läggdags hade stämningen därhemma just blivit sådan att ett hot från en treåring krävdes.

Små fötter klampade sig ursinnigt fram till soffan. Ungskrutten slängde sig ner på kuddarna, stoppade resolut tummen i munnen och slängde snuttefilten över ansiktet.

”Då somnar jag nu”

Det tog skruv.

Tio sanningar om segelbåtar

Jag blev inbjuden att nyttja en segelbåt. Jag förstod att detta var något alldeles speciellt. Mysigt att bo där över natten, hela familjen. Inte så att vi faktiskt skulle ut och segla. Nej, vi skulle bara känna på den saltstänkta känslan och vänja barnen vid båten så att vi kan hänga med riktigt ofta i framtiden.

Det här är vad jag har att säga om den saken.

1. Man blir osams eftersom man står på varandras fötter hela tiden.
2. Det är jättesvårt att bädda eftersom man inte kan placera barnen på någon annan plats än den där man just lagt ut någorlunda släta lakan.
3. Det tar evigheter att lista ut hur man tänder lampan eller spolar på toan. Allt är så finurligt ordnat på en segelbåt.
4. Man slår alla möjliga kroppsdelar i den förbannade masten som går rakt igenom hela båten.
5. Det kommer in mygg
6. Det blåser i ansiktet när man ska försöka sova.
7. Det är kallt. Jättekallt.
8. Om barnen sover i den mysiga fören får man själv och maken sova på vad man trodde var soffor men som visar sig vara varsin planka med tyg på. Det är hårt. Och trångt.
   
9. Man kan ändå inte sova eftersom krogarna i hamnkvarteren spelar techno fram till tre.
10. Om man trots detta slumrar till vaknar man igen när maken inte kan vända sig på sin planka utan fastnar i snarkläge. Hela natten.

För att summera – en segelbåt är en husvagn på vatten. En liten sådan med dålig isolering. Eller ett tält kanske. Ja, ett tält.

Punkt.