torsdag 28 oktober 2010

Muffin top

Muffin top är namnet på det där lilla degiga hänget över bh-kanten. Eller över byxkanten. Eller över vilken annan textilkant som helst på kroppen. Poängen är att det hänger över, precis som på en muffin. Denna visdom fick jag mig tillgodo i en av stadens underklädesbutiker när jag var på jakt efter lösningen på ett problem som jag faktiskt inte visste hade en så klockren diagons. Muffin top.

Nu ska man inte vara allt för ledsen över detta syndrom, för det finns massor av åtgärder. De flesta i tajta glansiga tyger som kapslar in allt häng till en fast formad skapelse. Problemet är bara att när man försöker tvinga in muffintoppen på ett ställe dyker den upp någon annanstans. Om man till exempel skaffar sig ett par högst obekväma trosor som effektivt håller in hullet över magen, då ploppar muffintoppen ut mitt på rumpan. Eller över magen fast liksom högre upp än förut. Ser inte klokt ut.

Man kan då skaffa sig ett större plagg som slutar längre ner och högre upp. Knä och revben. Men då uppstår problemet med värmen. För det är inte funktionsmaterial i alla aspekter som vi snackar här.

Nä...jag får nog satsa slantarna på en större klänning istället. Eller ett träningskort.

tisdag 26 oktober 2010

Saker som för människor samman

Det låg ett träd över gångvägen. Ett rent snitt genom stammen, fast inte hela vägen så det hade liksom knäckts sista biten och några flisor stod som spjut upp i vädret. Själva trädet låg som sagt över vägen så att man fick huka under grenarna för att ta sig igenom.

Vi som passerade stannade till, kikade över axeln, sökte ögonkontakt och bytte några försiktiga ord. Hur kunde det ligga ett avsågat träd bara sådär mitt på en lördagförmiddag. Skulle det se ut sådär hela helgen eller?

Alla hade vi bråttom till tåget, men ändå ... ett träd – mitt på cykelvägen. Inte kunde väl kommunen eller någon ansvarskännande person lämna det så. Någon kunde göra sig illa, och det var i vägen. Var det olagligt fällt? I natt? Kanske någon ungdom. Ett sånt fint träd. Fast någon sa bestämt att trädet hade lutat betänkligt – så det var kanske motiverat att fälla det. Kanske.

Någon såg på klockan, vår lilla grupp upplöstes. Vi gick alla mot pendeltåget cirka tre meter från varandra med blicken fäst på en punkt i fjärran.