Veckans affärer

Femhundra kronor på Panduro, en och en halv timme vid köksbordet. Se så fint.

Småbarnsmammans aftonbön

Imorgon är en annan dag. Den blir bättre. Jag blir bättre. Då ska jag inte bli arg. Inte skrika och gorma, utan tala sansat till mina barn. Då ska jag hålla huvudet kallt och minnas att de testar gränser. Jag ska vara en stabil vuxen som står emot provokationer. Rösten ska vara lugn och bestämd, så där så att barn och hundar lyssnar och lyder. Inte gå upp i falsett, inte låta sur.

Jag ska inte haka på deras vredesutbrott utan vara den som lugnar. När de slåss med varandra ska jag sära på dem med fast och kärleksfull hand och resonera saken till rätta.

Jag ska inte vara stress-mamma, utan dra kastrullen från plattan för att ge dem tid att visa det de håller på med. Jag ska strunta i att golvet blir blött när de diskar, man kan ju torka.

Jag ska minnas den där känslan som man har när de precis har somnat. En överväldigande kärlek ska finnas i mitt bröst hela dagen. Jag ska minnas hur fina och roliga de är, även när de inte är det.

Imorgon är en annan dag. Den här begraver vi.

La Divina Commedia - The Sequel

...och i den allra nedersta kretsen, där helvetets eldar brinner som starkast fanns de kvinnor som med blanka frisyrer, nystrukna blusar och oklanderligt adventspyntade hem i vintervitt talade till folket om en stressfri jul.

En skapelseberättelse

Den store guden var missnöjd. Den människa han skapat i norr motsvarade inte förväntningarna. Det var egentligen obegripligt för han hade givit henne allt. Gott om mat, rent vatten, vacker natur och aldrig drabbades de norra delarna av världsalltet av jordbävningar, orkaner eller krig. Han hade förväntat sig någon typ av tacksamhet, men allt detta goda hade gjort människan lat.

Hela dagarna tillbringade hon med näsan lättefullt vänd mot den aldrig sinande solen. Hon gick tidigt från jobbet och lekte med sina välmående barn så fort hon fick tillfälle. Hon hälsade glatt på sina medmänniskor och ägnade mycken tid åt värdelöst småprat.

Inte var det här en människa som dög till vare sig korståg eller predikningar i malariatäta områden. Något behövde göras.

Så den store guden släckte solen och lät människan vandra i mörkret. Han uppmanade det annars så välgörande vattnet att virvla sin kropp över himlavalvet. Och när vattnet hörsammade befallningen blåste så den store guden en kall vind genom vattnet så att det blev till tusentals små snöflingor. När guden drog efter andan återtog vattnet sin ursprungliga form, men när han blåste igen kom flingorna åter.

Människan i norr frös och kände sig märkligt nedstämd över solens frånvaro, men den store guden var inte nöjd.

Han planterade en tanke om att tiden snart skulle ta slut i människans huvud. Det var en fruktansvärd tanke och eftersom han planterade den i alla människors huvud blev den också kraftfull. I de höga chefernas huvud lät han tanken få namnet Deadline. I pedagogernas mer kreativa huvuden räckte det inte med ett enda namn. Där hette den istället Projektavslutning, Adventsfika, Utvecklingssamtal, Planeringsdag och Lucia.

Människan i norr började känna sig allt mer obekväm över tillvaron och slutade med såväl lek som småprat. Istället ägnade hon sig åt sina plikter som nu hade mångfaldigats.

Men den store guden var fortfarande inte nöjd. Han kallade nu på två krafter som aldrig svikit honom förr. Den ena kraften hette Virus, den andra Bacteria och dessa två sände han nu över världsalltets norra delar för att föröka sig.

Den store guden lutade sig tillbaka och betraktade sitt verk. Människan i norr visade nu sin fulla potential och levde fjärran från den tidigare lättjan. Guden såg henne sitta med en hand på en feberhet panna, medan den andra knappade på datorn. Han såg henne krångla in små barnafingrar i vantar, knuffa vagnar genom snödrivor och frysa på perronger. Han såg henne hackhosta vid arbetsplatsens skrivbord. Och när timmen var sen såg han henne huka över symaskinen, knåpandes på en teaterdräkt föreställande Rudolf med röda mulen.

Han såg att flitens lampa lyste och att detta nya var gott.

Den store guden var nöjd. Han lutade sig tillbaka i välbehövlig vila med väckarklockan ställd på april.

Saker som får en vuxen kvinna att stå och grina på Sundbybergs station

Ibland är Stockholm litet. Som när man upptäcker att närmsta kollegan varit kollega till någon som man själv också varit kollega med.

Ibland är Stockholm stort. Som när man på hemmaperrongen i Botkyrka upptäcker att nycklarna aldrig kom med i morse och att närmsta dublett finns i makens väska i Sundbyberg.

Man tänker förtvivlat på stressen. På att sonen är hängig och behöver hämtas fastän klockan bara är halv tolv. Man tänker på jobbet man skulle utföra medan sonen sov hemma i sin säng. Man tänker att ”de måste ju finnas här någonstans” och häller ut väskans hela innehåll på regnvåt asfalt. Man tänker att ”kanske kan maken möta mig i stan och ge mig sina nycklar”.

Och så ringer man dagis, ber dem lägga ungkraken. Man väntar på tåget åt andra hållet. Ringer maken och svär tyst över att det är upptaget.

Man går på tåget. Räknar ut att det är nio stationer mellan Tullinge och Sundbyberg. Ringer maken fyra gånger mellan varje station – upptaget, upptaget, upptaget. Man undrar om det är fel på telefonen och provar den fasta anknytningen som är lika upptagen.

Mellan Huddinge och Stuvsta skriver man ett sms med desperat ton – ring för tusan! Man önskar att man kunde slappna av och läsa sin bok en stund. Utnyttja tiden till något positivt. Men det kan man inte. I Karlberg får man byta tåg och eftersom det är mitt på dagen går tågen glest. Man hinner ringa åtta gånger - tut – tut - tut - tut.

Och så kommer man fram till Sundbyberg. Stegar in i receptionen på makens jobb. Kan inte hindra historien från att bubbla upp i sin helhet, rakt i ansiktet på damen bakom disken. Hon ringer genast på maken. Det är upptaget. Hon ringer på hans kollega. Det är också upptaget.

Då äntligen ringer det i ens telefon. Maken har precis avslutat sitt telefonmöte.

- Hej, jag står i din reception, säger man.
- Nämen det var väl dumt. Jag är ju hemma och jobbar, svarar maken.

Man går ut på gatan. Hjärnan har fryst till. Maken frågar hur man ska göra med lunchen, ska han kanske ordna något till mig? Man måste samla sig. Kan inte tänka på så svåra saker. Lägger på. Går med zombietunga steg genom kulverten upp till pendeltågsspåren. Ser att det dröjer elva minuter tills tåget mot hemmet avgår.

Och då händer det. Stora varma tårar bryter fram och kinderna blir våta. Kanske för att man inte sovit så bra. Kanske för att man inte ätit sedan halv sex i morse. Kanske för att november är en sällsynt dålig månad för motgångar.

Man torkar näsan med vanten och låter tårarna rinna en stund. Tänker att det inte gör så mycket. Ingen tittar ändå. Stockholm är för stort för att någon ska bry sig om en vuxen kvinna som står och grinar på Sundbybergs station.

Familje-nintendo

Panta rei. Allt flyter. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod. Så sa Herakleitos för 2500 år sedan. Alldeles säkert sa han det samma år son hans yngsta barn var två- och ett halvt. Och alldeles säkert hade han även en femåring.

Låt mig ge ett exempel.
Söndagsfrukost:

En mamma och två barn sitter vid frukostbordet. Barnen har varsin tallrik med gröt framför sig och mamman har en kopp kaffe. Så blir äggen är klara och mamman reser sig och går bort till bänken för att skala dem. Eftersom det tar en liten stund hinner femåringen ställa sig på stolen och ta ner pärlburken från hyllan.

Det är svårt att hålla en pärlburk samtidigt som man klättrar på en stol när man är fem år. Pärlburkens innehåll sprids över golvet och själva burken knockar mjölkglaset. Mamman hämtar papper och torkar. Två- och ett halvtåringen tar ett papper och torkar. Tyvärr misslyckas han med att riva av pappret och hela hushållsrullen vecklar ut sig i den utspillda mjölken. Två- och ett halvtåringen trampar med strumporna i mjölk- och pappersröran och börjar gallskrika över sina blöta strumpor. Mamman slänger pappret i papperskorgen och drar av strumporna.

Tyvärr var papperskorgen överfull och den sista slarviga sista slängningen får te-resterna överst i soporna att välla ut över golvet. Mamman lyfter upp soppåsen och försöker knyta ihop den. Märker att det dessutom droppar något äckligt ur ett hål längs ner i påsen. Mamman sträcker sig upp mot bänken efter hushållspapper att torka äckeldroppet och te-resterna med, men upptäcker att pappret ju är slut. Mamman går och hämtar en ny rulle. Femåringen har under tiden börjat skära ägget och pilla bort gulan som faller ner under bordet och gosar ihop sig med pärlorna.

Mamman ger det resterande ägget till två och ett halvtåringen. Två- och ett halvtåringen vill inte ha ägg. Han vill ha leverpastejsmörgås. Mamman reser sig och brer en leverpastejsmörgås. Femåringen vill också ha en leverpastejsmörgås. Mamman reser sig igen och brer en smörgås till. Väl tillbaka har två- och ett halvtåringen slickat av all leverpastej från smörgåsen och vill ha en till. Mamman vägrar att bre en ny smörgås. Mamman får en smörgås i skallen. Mamman blir arg och lyfter bort två- och ett halvtåringen från bordet. Mammans kaffe är kallt.

Panta rei.

Mamma kan inte leka

- Mamma, vill du leka med mig?
Små ilningar av obehag längs ryggraden.
- Kan vi inte läsa istället, försöker jag försiktigt.
- Nej mamma, jag vill leka.
- Spela spel, vi kan spela spel. Eller rita, eller klippa, eller pussla, eller baka eller ... nå’t.

Saken är den att mamma inte KAN leka. Det där med att sitta i kojor och låtsas att regnet smattrar på taket. Eller att med fantasins hjälp förvandla en flyttkartong till en Ferarri. Vet inte hur man gör. Har ingen aning. Troligen har jag aldrig vetat hur man gör. Jag är antagligen en extremt hämmad person, men nu är man ändå mamma. Då måste man väl leka och med glatt humör dessutom. Så jag gör ett försök.

- Skepp ohoj, försöker jag, för sonen är tydligen sjörövarkapten. Själv är jag utkik.
- Men mammaaaa...du ska kika ditåt, får jag till svar. Okej då. Jag kikar åt det rätta hållet och får syn på en skatt.
- En skatt, en SKATT, gastar jag med entusiasm.
- Men mammaaaaa....vi är inte framme än.

Pust och stön. Jag håller mig lugn en stund. Frågar försynt om vi är framme snart.
- Men mammaaaaa....det är ju DU som kikar.
Jag hoppar ändå i land och börjar hala in båtskrället, bara för att upptäcka att kapten inte kastat förtöjningsrepet till mig ännu.
- Men mammaaaaa....

Jag stirrar bort mot vägen utanför fönstret där gode fadern och lilla T borde dyka upp när som helst. Dags att kalla in proffsen.