En egen kopp

Jag önskar att jag var en sån där som har en egen kopp.

När alla andra tog en av de ordinära muggarna som står i skåpet och som har arbetsplatsens logga på, skulle jag komma där med min alldeles egna kopp. Den skulle vara rendiskad från gårdagens kaffeslurk och se sådär lite knubbigt hantverkad ut. Den kunde ha ett blommotiv och komma från Gotland där jag varit på semester.

Kanske drack jag inte kaffe utan te. Grönt eller rött.

Jag skulle inte ha smulor i tangentbordet eller kaffefläckar på skrivbordet. Mina papper skulle jag förvara i ett mappsystem där varje dokument var kategoriserat så att jag hittade det direkt. Jag skulle aldrig behöva skriva ut samma sak flera gånger och inga stökiga högar skulle ses på mitt bord. De som städar skulle komma åt att torka överallt.

I mitt kontorsfönster skulle det finnas blommor. Jag skulle vattna dem innan jag gick hem på fredagen och vinkla persiennen så att de fick skugga över helgen. Innan semestern skulle jag komma ihåg att be någon annan att se till dem.

På väggen över skrivbordet skulle det finnas en personlig affisch och kanske några bilder på min familj. Vid besöksstolen skulle det stå en liten skål med karameller i blankt papper. Jag skulle bjuda dem som kom förbi för att prata igenom någon viktig fråga. Själv skulle jag inte småäta. Kanske bara ta en bit på fredagen.

Jag skulle kanske arrangera en insamling när en kollega fyllde år och vara den som kom med en bra idé om vad hon skulle tycka om att få som present. Om jag fick besök av en konsult skulle jag komma ihåg att bjuda på kaffe.

Om man ändå hade en egen kopp.

Om fem år

Om fem år behöver jag inte sopa bort ansenliga mängder köttfärs och ris från golvet efter middagen. Jag behöver inte torka någons bajsiga rumpa och kläderna klarar de bra själva.

Kanske spelar vi ett spel tillsammans någon kväll. Vi hinner det innan det är läggdags och alla förstår reglerna. Ingen säger bajskorv och slänger tärningen under bordet.

Om fem år klarar de sig själva hemma medan jag springer en runda. Kanske kan de skära salladen eller duka under tiden.

Jag trampar inte på trasiga leksaksbilar så ofta. Jag tar en dusch utan att behöva avbryta för att medla i tredje världskriget. Ibland kanske jag sover åtta timmar i sträck. Någon gång sover de över hos en kompis och då kan vi vuxna se en film på bio. Eller äta på någon restaurang.

Om fem år kan vi cykla någonstans – allihop tillsammans. Eller vandra i skogen hela dagen utan att någon måste bäras.

Men om fem år tänker jag på det där ljudet som jag aldrig hör längre. Det där som är precis när någon som liten och suger på tummen slumrar in för natten.