Julgotter

Det bjuds på mycket gott månaden innan jul. Vilket offentligt rum man än vistas i kan man vara säker på att det står en liten skål med pepparkakor någonstans. Trevligt. Och en pepparkaka går ju alltid ner.

Och så finns det mysiga julmarknader lite här och där. Till exempel i Centralstationen där ett miljövänligt företag som säljer allt från kraft till kultur dukat upp elabonnemang, böcker och eko-kläder. Fanns mycket att kolla på – kanske en julklapp till någon? Miljövänlig konsumtion, my favourite kind.

De sålde miljövänligt godis också. Utan tillsatser och paketerade i små fina påsar. Och någon liten biscotti-liknande italiensk kaka som såg väldigt fin ut. Kanske något man kunde bjuda på till glöggen? Men först måste man provsmaka och det miljövänliga el- och kulturföretaget hade varit vänliga nog att hälla upp några kakor i en silvrig skål.

Kakan var liten och fick lätt plats i munnen. Första tanken var att den inte alls var så spröd som man hade trott. Och att den inte alls smakade sött, utan...liksom lite träigt. Så såg man att boken som stod bredvid skålen handlade om hundar. Och att det stod ”ekologiskt hundgodis” på påsen bredvid.

Ryggmärgen reagerade. Kakan åkte ut i handen och tillbaka i skålen, medan benen bar iväg åt andra hållet och ögonen började titta väldigt intresserat på alla böckerna på andra sidan montern.

Skammens rodnad fläckade kinderna och man funderade på vad som var värst – att jag just ätit hundgodis, att någon sett mig äta hundgodis, eller att någon som inte förstått att det var hundgodis sett mig spotta ut och lägga tillbaka.

Att bejaka sin inre tant

Min frisör hämtar inspiration från Sveriges politiska liv. Jag antar att jag borde vara tacksam för att inte komma därifrån med hairdo à la Reinfeld eller, gud förbjude, Anders Borg. Men ärligt talat vet jag inte om Mona-frillan är så väldigt mycket bättre. Eller som sist när frisören tittat lite för nära på Maud Olofsson.

En hårprodukt blev nödvändig. Eller två. En färg och något som gjorde det hela lite mer separerat och lite mindre pudellikt. På Åhléns hade jag tur. Rätt kladdprodukt fanns på hyllan och dessutom extrapris på den där färgen som Pernilla Wahlgren gör reklam för. Därtill en ledig kassa.

Trevlig expedit. Hittade plånboken bums, drog poängkort och betalkort inom loppet av tio sekunder. Max.

Sen hittade jag kupongen; 20 procent rabatt på valfri hårprodukt.

Att använda den nästa gång var uteslutet eftersom datumet snart gick ut. Så himla ofta köper man ju inte hårprodukter. En försynt fråga alltså; gick det möjligen att lösa in den i efterhand, trots att köpet var avslutat? Det gick det. Expediten var fortfarande rar och ingen annan kund fanns vid kassan.

Men så blev det tydligt att det inte var så himla enkelt det där med att lösa in i efterhand. Det skulle återköpas, räknas pengar, skrivas under kvitton, slås in nya belopp, räknas pengar åt andra hållet och knappas många, många siffror på apparaten. Nu hade klockan dessutom hunnit bli en bit över tolv och kön av otåliga lunch-shoppare växte oroväckande fort bakom mig. Och lite framför mig också, eftersom de liksom böjde sig in över kassan och mitt revir för att visa vilken besvärlig och tidsödande kund jag var.

Började räkna i huvudet hur mycket 20 procent av 79 kronor egentligen var. Kinden blossade något när mynten klirrade ner i min handflata. Jag tror att någon suckade bakom mig. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan 20 procent på valfri vara innan man köper den, och tre klingande mynt tillbaka EFTER man köpt den.

Plötsligt insåg jag att jag nog förtjänar min tantfrisyr.

Veckans affärer

Femhundra kronor på Panduro, en och en halv timme vid köksbordet. Se så fint.

Småbarnsmammans aftonbön

Imorgon är en annan dag. Den blir bättre. Jag blir bättre. Då ska jag inte bli arg. Inte skrika och gorma, utan tala sansat till mina barn. Då ska jag hålla huvudet kallt och minnas att de testar gränser. Jag ska vara en stabil vuxen som står emot provokationer. Rösten ska vara lugn och bestämd, så där så att barn och hundar lyssnar och lyder. Inte gå upp i falsett, inte låta sur.

Jag ska inte haka på deras vredesutbrott utan vara den som lugnar. När de slåss med varandra ska jag sära på dem med fast och kärleksfull hand och resonera saken till rätta.

Jag ska inte vara stress-mamma, utan dra kastrullen från plattan för att ge dem tid att visa det de håller på med. Jag ska strunta i att golvet blir blött när de diskar, man kan ju torka.

Jag ska minnas den där känslan som man har när de precis har somnat. En överväldigande kärlek ska finnas i mitt bröst hela dagen. Jag ska minnas hur fina och roliga de är, även när de inte är det.

Imorgon är en annan dag. Den här begraver vi.

La Divina Commedia - The Sequel

...och i den allra nedersta kretsen, där helvetets eldar brinner som starkast fanns de kvinnor som med blanka frisyrer, nystrukna blusar och oklanderligt adventspyntade hem i vintervitt talade till folket om en stressfri jul.

En skapelseberättelse

Den store guden var missnöjd. Den människa han skapat i norr motsvarade inte förväntningarna. Det var egentligen obegripligt för han hade givit henne allt. Gott om mat, rent vatten, vacker natur och aldrig drabbades de norra delarna av världsalltet av jordbävningar, orkaner eller krig. Han hade förväntat sig någon typ av tacksamhet, men allt detta goda hade gjort människan lat.

Hela dagarna tillbringade hon med näsan lättefullt vänd mot den aldrig sinande solen. Hon gick tidigt från jobbet och lekte med sina välmående barn så fort hon fick tillfälle. Hon hälsade glatt på sina medmänniskor och ägnade mycken tid åt värdelöst småprat.

Inte var det här en människa som dög till vare sig korståg eller predikningar i malariatäta områden. Något behövde göras.

Så den store guden släckte solen och lät människan vandra i mörkret. Han uppmanade det annars så välgörande vattnet att virvla sin kropp över himlavalvet. Och när vattnet hörsammade befallningen blåste så den store guden en kall vind genom vattnet så att det blev till tusentals små snöflingor. När guden drog efter andan återtog vattnet sin ursprungliga form, men när han blåste igen kom flingorna åter.

Människan i norr frös och kände sig märkligt nedstämd över solens frånvaro, men den store guden var inte nöjd.

Han planterade en tanke om att tiden snart skulle ta slut i människans huvud. Det var en fruktansvärd tanke och eftersom han planterade den i alla människors huvud blev den också kraftfull. I de höga chefernas huvud lät han tanken få namnet Deadline. I pedagogernas mer kreativa huvuden räckte det inte med ett enda namn. Där hette den istället Projektavslutning, Adventsfika, Utvecklingssamtal, Planeringsdag och Lucia.

Människan i norr började känna sig allt mer obekväm över tillvaron och slutade med såväl lek som småprat. Istället ägnade hon sig åt sina plikter som nu hade mångfaldigats.

Men den store guden var fortfarande inte nöjd. Han kallade nu på två krafter som aldrig svikit honom förr. Den ena kraften hette Virus, den andra Bacteria och dessa två sände han nu över världsalltets norra delar för att föröka sig.

Den store guden lutade sig tillbaka och betraktade sitt verk. Människan i norr visade nu sin fulla potential och levde fjärran från den tidigare lättjan. Guden såg henne sitta med en hand på en feberhet panna, medan den andra knappade på datorn. Han såg henne krångla in små barnafingrar i vantar, knuffa vagnar genom snödrivor och frysa på perronger. Han såg henne hackhosta vid arbetsplatsens skrivbord. Och när timmen var sen såg han henne huka över symaskinen, knåpandes på en teaterdräkt föreställande Rudolf med röda mulen.

Han såg att flitens lampa lyste och att detta nya var gott.

Den store guden var nöjd. Han lutade sig tillbaka i välbehövlig vila med väckarklockan ställd på april.

Saker som får en vuxen kvinna att stå och grina på Sundbybergs station

Ibland är Stockholm litet. Som när man upptäcker att närmsta kollegan varit kollega till någon som man själv också varit kollega med.

Ibland är Stockholm stort. Som när man på hemmaperrongen i Botkyrka upptäcker att nycklarna aldrig kom med i morse och att närmsta dublett finns i makens väska i Sundbyberg.

Man tänker förtvivlat på stressen. På att sonen är hängig och behöver hämtas fastän klockan bara är halv tolv. Man tänker på jobbet man skulle utföra medan sonen sov hemma i sin säng. Man tänker att ”de måste ju finnas här någonstans” och häller ut väskans hela innehåll på regnvåt asfalt. Man tänker att ”kanske kan maken möta mig i stan och ge mig sina nycklar”.

Och så ringer man dagis, ber dem lägga ungkraken. Man väntar på tåget åt andra hållet. Ringer maken och svär tyst över att det är upptaget.

Man går på tåget. Räknar ut att det är nio stationer mellan Tullinge och Sundbyberg. Ringer maken fyra gånger mellan varje station – upptaget, upptaget, upptaget. Man undrar om det är fel på telefonen och provar den fasta anknytningen som är lika upptagen.

Mellan Huddinge och Stuvsta skriver man ett sms med desperat ton – ring för tusan! Man önskar att man kunde slappna av och läsa sin bok en stund. Utnyttja tiden till något positivt. Men det kan man inte. I Karlberg får man byta tåg och eftersom det är mitt på dagen går tågen glest. Man hinner ringa åtta gånger - tut – tut - tut - tut.

Och så kommer man fram till Sundbyberg. Stegar in i receptionen på makens jobb. Kan inte hindra historien från att bubbla upp i sin helhet, rakt i ansiktet på damen bakom disken. Hon ringer genast på maken. Det är upptaget. Hon ringer på hans kollega. Det är också upptaget.

Då äntligen ringer det i ens telefon. Maken har precis avslutat sitt telefonmöte.

- Hej, jag står i din reception, säger man.
- Nämen det var väl dumt. Jag är ju hemma och jobbar, svarar maken.

Man går ut på gatan. Hjärnan har fryst till. Maken frågar hur man ska göra med lunchen, ska han kanske ordna något till mig? Man måste samla sig. Kan inte tänka på så svåra saker. Lägger på. Går med zombietunga steg genom kulverten upp till pendeltågsspåren. Ser att det dröjer elva minuter tills tåget mot hemmet avgår.

Och då händer det. Stora varma tårar bryter fram och kinderna blir våta. Kanske för att man inte sovit så bra. Kanske för att man inte ätit sedan halv sex i morse. Kanske för att november är en sällsynt dålig månad för motgångar.

Man torkar näsan med vanten och låter tårarna rinna en stund. Tänker att det inte gör så mycket. Ingen tittar ändå. Stockholm är för stort för att någon ska bry sig om en vuxen kvinna som står och grinar på Sundbybergs station.

Familje-nintendo

Panta rei. Allt flyter. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod. Så sa Herakleitos för 2500 år sedan. Alldeles säkert sa han det samma år son hans yngsta barn var två- och ett halvt. Och alldeles säkert hade han även en femåring.

Låt mig ge ett exempel.
Söndagsfrukost:

En mamma och två barn sitter vid frukostbordet. Barnen har varsin tallrik med gröt framför sig och mamman har en kopp kaffe. Så blir äggen är klara och mamman reser sig och går bort till bänken för att skala dem. Eftersom det tar en liten stund hinner femåringen ställa sig på stolen och ta ner pärlburken från hyllan.

Det är svårt att hålla en pärlburk samtidigt som man klättrar på en stol när man är fem år. Pärlburkens innehåll sprids över golvet och själva burken knockar mjölkglaset. Mamman hämtar papper och torkar. Två- och ett halvtåringen tar ett papper och torkar. Tyvärr misslyckas han med att riva av pappret och hela hushållsrullen vecklar ut sig i den utspillda mjölken. Två- och ett halvtåringen trampar med strumporna i mjölk- och pappersröran och börjar gallskrika över sina blöta strumpor. Mamman slänger pappret i papperskorgen och drar av strumporna.

Tyvärr var papperskorgen överfull och den sista slarviga sista slängningen får te-resterna överst i soporna att välla ut över golvet. Mamman lyfter upp soppåsen och försöker knyta ihop den. Märker att det dessutom droppar något äckligt ur ett hål längs ner i påsen. Mamman sträcker sig upp mot bänken efter hushållspapper att torka äckeldroppet och te-resterna med, men upptäcker att pappret ju är slut. Mamman går och hämtar en ny rulle. Femåringen har under tiden börjat skära ägget och pilla bort gulan som faller ner under bordet och gosar ihop sig med pärlorna.

Mamman ger det resterande ägget till två och ett halvtåringen. Två- och ett halvtåringen vill inte ha ägg. Han vill ha leverpastejsmörgås. Mamman reser sig och brer en leverpastejsmörgås. Femåringen vill också ha en leverpastejsmörgås. Mamman reser sig igen och brer en smörgås till. Väl tillbaka har två- och ett halvtåringen slickat av all leverpastej från smörgåsen och vill ha en till. Mamman vägrar att bre en ny smörgås. Mamman får en smörgås i skallen. Mamman blir arg och lyfter bort två- och ett halvtåringen från bordet. Mammans kaffe är kallt.

Panta rei.

Mamma kan inte leka

- Mamma, vill du leka med mig?
Små ilningar av obehag längs ryggraden.
- Kan vi inte läsa istället, försöker jag försiktigt.
- Nej mamma, jag vill leka.
- Spela spel, vi kan spela spel. Eller rita, eller klippa, eller pussla, eller baka eller ... nå’t.

Saken är den att mamma inte KAN leka. Det där med att sitta i kojor och låtsas att regnet smattrar på taket. Eller att med fantasins hjälp förvandla en flyttkartong till en Ferarri. Vet inte hur man gör. Har ingen aning. Troligen har jag aldrig vetat hur man gör. Jag är antagligen en extremt hämmad person, men nu är man ändå mamma. Då måste man väl leka och med glatt humör dessutom. Så jag gör ett försök.

- Skepp ohoj, försöker jag, för sonen är tydligen sjörövarkapten. Själv är jag utkik.
- Men mammaaaa...du ska kika ditåt, får jag till svar. Okej då. Jag kikar åt det rätta hållet och får syn på en skatt.
- En skatt, en SKATT, gastar jag med entusiasm.
- Men mammaaaaa....vi är inte framme än.

Pust och stön. Jag håller mig lugn en stund. Frågar försynt om vi är framme snart.
- Men mammaaaaa....det är ju DU som kikar.
Jag hoppar ändå i land och börjar hala in båtskrället, bara för att upptäcka att kapten inte kastat förtöjningsrepet till mig ännu.
- Men mammaaaaa....

Jag stirrar bort mot vägen utanför fönstret där gode fadern och lilla T borde dyka upp när som helst. Dags att kalla in proffsen.

Muffin top

Muffin top är namnet på det där lilla degiga hänget över bh-kanten. Eller över byxkanten. Eller över vilken annan textilkant som helst på kroppen. Poängen är att det hänger över, precis som på en muffin. Denna visdom fick jag mig tillgodo i en av stadens underklädesbutiker när jag var på jakt efter lösningen på ett problem som jag faktiskt inte visste hade en så klockren diagons. Muffin top.

Nu ska man inte vara allt för ledsen över detta syndrom, för det finns massor av åtgärder. De flesta i tajta glansiga tyger som kapslar in allt häng till en fast formad skapelse. Problemet är bara att när man försöker tvinga in muffintoppen på ett ställe dyker den upp någon annanstans. Om man till exempel skaffar sig ett par högst obekväma trosor som effektivt håller in hullet över magen, då ploppar muffintoppen ut mitt på rumpan. Eller över magen fast liksom högre upp än förut. Ser inte klokt ut.

Man kan då skaffa sig ett större plagg som slutar längre ner och högre upp. Knä och revben. Men då uppstår problemet med värmen. För det är inte funktionsmaterial i alla aspekter som vi snackar här.

Nä...jag får nog satsa slantarna på en större klänning istället. Eller ett träningskort.

Saker som för människor samman

Det låg ett träd över gångvägen. Ett rent snitt genom stammen, fast inte hela vägen så det hade liksom knäckts sista biten och några flisor stod som spjut upp i vädret. Själva trädet låg som sagt över vägen så att man fick huka under grenarna för att ta sig igenom.

Vi som passerade stannade till, kikade över axeln, sökte ögonkontakt och bytte några försiktiga ord. Hur kunde det ligga ett avsågat träd bara sådär mitt på en lördagförmiddag. Skulle det se ut sådär hela helgen eller?

Alla hade vi bråttom till tåget, men ändå ... ett träd – mitt på cykelvägen. Inte kunde väl kommunen eller någon ansvarskännande person lämna det så. Någon kunde göra sig illa, och det var i vägen. Var det olagligt fällt? I natt? Kanske någon ungdom. Ett sånt fint träd. Fast någon sa bestämt att trädet hade lutat betänkligt – så det var kanske motiverat att fälla det. Kanske.

Någon såg på klockan, vår lilla grupp upplöstes. Vi gick alla mot pendeltåget cirka tre meter från varandra med blicken fäst på en punkt i fjärran.

Jenny In Love

Jag är kär. Har inte känt så här sedan Mauro Scocco sjöng Sarah 1988. Då var jag femton. Melodierna var rätt simpla, rösten kanske inte den största. Men när Mauro lät den brista på precis rätt ställe, mitt i ord som beskrev känslor så torftigt och konkret att de bara måste vara sanna, skapade han ett eget rum i universum – bara för oss. Att Mauro inte ens i unga år var lång, ståtlig eller ens småsöt spelade ingen som helst roll. Här handlade det om den unika förmågan att förmedla en känsla.

Och nu sitter jag här tjugotvå år senare, klistrad vid hörlurarna och med texthäftet i ett fast grepp. Slår upp danska ord och försöker få sammanhang i det som jag tidigare mest uppfattat som gutturala kväkanden. I Rasmus Seebachs tappning är språket vackert, gåtfullt och rent av sensuellt. Och trots att inte Rasmus heller ser så särskilt lång och ståtlig ut får han mig att glömma allt om Pia Kjaersgaard, Dansk folkeparti och den påfrestande självgodhet som präglar världens lyckligaste folk.

Just nu vill jag bara sitta på café på Istegade och fundera över hur i hela fridens namn Fritidsresor bestämde sig för att låta Mads Mikkelsen prata svenska i sin reklam. Fast det är klart - han är ju faktiskt lång och ståtlig.

Författardrömmar

Tänk jag drömde så konstigt i natt. Så här var det.

Jag skrev en bok när jag var mammaledig. Den blev riktigt populär. Så populär att jag kunde sluta mitt vanliga tråkjobb och skriva en andra bok istället.

Den blev också populär. Så populär att jag fick nya vänner, som också skriver framgångsrika böcker.

Sen bantade jag tio kilo eller så och blev smal och snygg. Så smal och snygg att jag fick vara med i Amelia och visa upp min nya vackra kropp och tala om hur lätt det faktiskt är att bli smal och snygg.

Jag skilde mig från min jämställda man som hade tagit hand om barnen medan jag skrev den där första boken. Istället blev jag ihop med en kändis som varit med i Robinson och som också blivit smal och snygg. Så smal och snygg att även han fick vara med i Amelia. Flera gånger.

Vi skaffade en vacker villa, fick en gullig bebis och var med i olika tidningar och tv-program.

Sen gifte vi oss. Bingo Rimér och Gert Fylking fick komma på vårt bröllop och vi hade en pr-kvinna som tog hand om alla mediakontakter. Det regnade lite, men det vara bara bra, för då fick Bingo, Gert, pr-kvinnan och alla andra användning för det specialdesignade paraplyet med våra namn på som vi tagit fram. Martin och Camilla stod det på paraplyet.

...nä vänta nu – Camilla – det var konstigt.
Det kanske inte var en dröm utan något jag läste i Aftonbladet.

Fula ord

Ett ord används mer än andra i hemmet just nu. Ett helt genialiskt ord som kan användas till nästan vad som helst. Man kan

1) byta ut andra tråkigare ord
2) förskräcka en farmor
3) underhålla en lillebror
4) avbryta en långdragen diskussion, med mera, med mera.

Ordet går dessutom att bryta upp i flera delar så att det får plats i en sång eller ramsa om man är på det humöret.
....
Olika användningsområden:

Tjatavbrytare
- Men snälla du, du skulle ju klä på dig.
- Bajskorv!

Glad förvåning
- Titta, en luftballong!
- Oohhh, vilken bajskorv.

Sång
Imse vimse bajskorv bajsar uppför trån. Ner kommer bajset...

...
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk. Jag ser för mig en jobbig yrkesdiskussion. Rent hypotetiskt kan den handla om lämplig rubriksättning på en text eller något liknande som kan köra fast riktigt ordentligt. Tänk att efter någon minuts diskussion helt enkelt se motparten i ögonen och avsluta med ett kort: Bajskorv!

Två barn och en snigel

En snigel segar sig sakta över asfalten. Den hamnade där efter skyfallet. Två pojkar ligger platt på mage och betraktar färden tillbaka mot gräset. Länge.

Vi har varit här ett bra tag och ska åka iväg med bilen nu. Det är snart matdags och vädret börjar faktiskt bli ganska dåligt.

Veckan innan har sagda pojkar sett snöleoparder. Tapirer som stilla nosade sina gummitrynen över leran och tigrar i lömska bakhåll på varandra. I safariparken kikade strutsar och giraffer in i vår sobra Saab. Lamadjuren ställde sig självmedvetet mitt i vägen och vägrade flytta på sig. Vargarna slogs med björnarna.

Inte desto mindre ligger nu pojkarna här på regnvåt asfalt i total koncentration medan föräldrarna tjatar hål i huvudet på dem. Snigelns rörelser går knappt att ana, så långsamt går det. Men pojkarna ligger där. Stilla. Och tittar. En och annan fråga kommer:

Varför har snigeln inga ben?
Varför går den åt fel håll?
Var är skalet?
Varför har den horn?
Kan man hoppa över den?

Fler frågor än vad som ställdes om snöleoparden.

Något säger mig att de fattar något som jag glömt. Att det finns någon barnslig klokskap i detta. Något om att äventyren och upplevelserna därborta inte alltid är bättre. Mirakel finns nära.

Är det månne så att man inte behöver åka trehundra, tretti eller ens tre mil för minnen som består och värmer i vinter. Kanske räcker det med att gå bort till skogspartiet och äta några blåbär. Eller spela fia med knuff och inte ens tänka på att dela det med fler än de som faktiskt sitter runt bordet.

Kanske räcker det med att ge sig tiden att besvara några frågor från två små pojkar som intresserat ser en snigel maka sig över vägen.

Knappar och elförbrukning

Man trycker på knappen, och inser att hissen står allra högst upp. Det kommer gå fortare att ta trappan. Man ångrar knapptrycket.

Spaning vid vägkanten

Jag har en tvååring som det är lite synd om. Vattkoppor - precis när familjens stora semesteraktivitet skulle äga rum: besök på Kolmården med tillhörande övernattning på Vildmarkshotellet. Läppen darrade betänkligt när pappa och storebror gav sig iväg.

Nu visade sig detta emellertid vara det bästa som skulle kunnat hända. För vad är väl apor, delfiner eller sibiriska tigerungar jämfört med den stillasittande aktivitet i skuggan som bjöds istället: obegränsad bilspaning i en vägkant i rusningstid?

"Vad är det som kommer här för bil" - "Det är en Mercedes"
"Vad är det som kommer här för bil" - "Det är en Nissan"
Och så vidare - get the picture?

Nå, efter ett tag upptäcker man vissa pedagogiska svårigheter i den där leken. Vissa bilar säger man rätt och slätt märket på: BMW, Mercedes, Volvo, Saab. Andra bilar säger man modellnamnet på. Man säger till exempel rätt sällan "Här kommer en Volkswagen" utan Golf, Polo, Passat. Sen finns det vissa som man kombinerar: Nissan Micra, Ford Focus etc. Lite förvirrande, men hanterbart.

Sen kommer vi till det riktigt kluriga. Bilarterna: buss, minibuss, skåpbil, jeep, pick up etc. Sådana finns ju av många märken. Ska man då säga: "Här kommer en buss av märket Volvo" eller hur gör man så att en tvååring förstår? Och så som grädde på moset finns det funktionsbilar: polisbil, brandbil, skolbuss etc. Då kan det alltså bli: här kommer en volvopolisminibuss. Eller nå't.

Hur som helst efter två dagars spaning är det mest tvååringen som talar om för mig vilken bil det är. Så jag får väl bara fråga honom.

Skamlösa förslag

När man går till Folktandvården nu för tiden får man ett erbjudande. Frisktandvård heter det. I den lilla broschyren står det att det kostar "från 40 kronor i månaden". För denna enkla summa får man all tandvård man kan tänka sig, helt utan övriga kostnader under den hisnande tidsperioden av tre år.

Nu visade det sig att priset "40 kronor i månaden" antagligen rör unga, fräscha munnar utan så mycket som lite tandsten i. För 36-åriga munnar med rätt så många lagningar och dessutom mer tveksam munhygien kostar det 147 kronor i månaden. Det resulterar i en totalkostnad av 5310 kronor.

När man precis lagat två tänder och pungat ut med 2820 kronor under loppet av två veckor blir man lite spak, och därmed mottaglig för skamlösa erbjudanden.

Man tänker att...tänk om man helt plötsligt biter av en tand. Det kan kosta över 20.000 kronor att fixa enligt färska och trovärdiga uppgifter. Eller om man tappar en plomb, säkert inte billigt det heller. Då skulle man vara jätteglad för att ha betalat 147 kronor i månaden.

Men så tänker man att...tänk om inget alls händer. Om jag sköter mina tänder så där exemplariskt och sköljer flour, petar med Plackers och bara äter fem gånger om dagen. Och om jag bara går på undersökning en gång om året, och de säger "jamen det här ser väl bra ut". Då har jag ju betalat flera tusen spänn till Folktandvården utan att ha fått något för det.

Och nu ligger pappret med autogiromedgivandet här och bränner på skrivbordet.

Bilkriget fortsätter

05.30 vaknar tvååringen och gallskriker ända tills fyraåringen också vaknar och grinar för att han blev väckt. Försöker förklara för båda att det är helt okej att somna om en lördagmorgon, men ingen annan än jag tycker att det är en bra idé.

En bra idé är däremot att omedelbart fortsätta gårdagens diskussion om vem som egentligen äger Blixten McQueen-bilen, och rimligheten eller orimligheten i krav på utlån av densamma.

Vid sextiden övergår diskussionen i handgripligheter, och en lätt hysterisk stämning börjar ta över hemmet.

06.30 ger jag upp och bestämmer att den enda tänkbara lösningen på hur dagen ska kunna genomföras överhuvudtaget är ytterligare ett besök på leksaksbutiken i Huddinge centrum.

En tre och en halv timmes lång väntan börjar. Vi fyller den med diverse tjat, dispyter, mindre hotelser, tjuvnyp bröder emellan, samt nya diskussioner om vem som egentligen äger Blixten McQueen.

Klockan 09.50 ska vi äntligen åka. Då är tvååringen fullt upptagen med att spela fotboll och har ingen lust alls att åka till någon leksaksaffär.

Väl på plats i affären har tvååringen glömt allt om Blixten McQueen och vill köpa en lastbil modell XL istället.

Det blir ingen lastbil.

Leksaksbilar - eller glädjen i att få semester

Kan man tänka sig ett festligare sätt att fira att semestern är här än att köpa leksaksbilar i Huddinge? Okej, here it goes:

1. Tvååringen är helt säker på att han ska köpa en sån Blixten McQueen som A har (Blixten McQueen=karaktär i Pixar-filmen Bilar) .

2. Vi går in i leksaksaffären för att leta efter Blixten McQueen-bilar.

3. Tvååringen blir istället förälskad i en Volkswagen Golf

4. Fyraåringen tittar suktande på en Blixten McQueen-bil

5. Mamman upptäcker att Blixten McQueenbilen kostar 149 kronor fast att den är så liten att den knappt går att hitta med mikroskåp.

6. Tvååringen skriker högt "ha den, ha den" om Golfen.

7. Mamman hittar en billigare Blixten McQueen-bil till fyraåringen, men blir orolig att tvååringen ska ångra sig i fråga om Golfen.

8. Mamman frågar tvååringen typ åtta gånger om han är säker på Golfen.

9. Tvååringen fäster maniskt blicken på Golfen och fortsätter skrika "ha den, ha den"

10. Eftersom Golfen är mycket billigare än Blixten McQueenbilen tycker mamman att detta känns som en schysst deal och köper bilarna.

11. Efter en halvtimmes lek tappar Golfen dörren på ett sätt som inte är reklamerbart.

12. Efter 45 minuters lek släpper tvååringen sitt maniska uttryck och upptäcker att storebror köpt en Blixten McQueen-bil.

13. Helvetet bryter lös.

14. Mamman upptäcker att orsaken till att Blixten McQueenbilen var lite billigare är att det inte alls är Blixten McQueen utan den där busbilen som prejar Mack av vägen, så att Blixten hamnar vilse.

15. Mamman håller tyst om detta.

16. Helvetet fortsätter till klockan 20.30 då båda små keruberna vilar sina duniga lockar mot kudden i en fridfull slummer.

Klänning med setback

Jag har en fin sommarklänning. Det är perfekt väder för att ha den nu, för den är väldigt luftig. Den har massor av fina blommor som folk blir glada av också. Och är till synes helt respektabel - till och med lång ärm. Fast som sagt luftig och sval ändå.

Anledningen till att den är så luftig är vidden. Den sitter inte åt nånstans utan håller sig liksom flera centimeter utanför själva kroppen. Och så är tyget ganska tunt. I teorin är det här jättebra, men så fort man går ner i tunnelbanan märker man nackdelarna. Minsta vindpust gör att tyget liksom lyfter sig underifrån.

Idag när jag hade gjort dagens goda gärning och köpt Situation Stockholm på väg ner i Mariatorgets tunnelbanestation kom en extra illvillig vindpust. En trilskande handväska gjorde att uppmärksamheten inte var på topp och troligen lämnades full insyn till hela bakdelarna. Jag gissar att detta bidrog till min omgivnings goda morgonhumör minst lika mycket som det blommiga tyget.

Vem kommer att läsa det här egentligen?

Om det här blir trist så är det inte mitt fel. Du får skylla på Daniel, Henrik eller möjligen Anna. Det är de som har sagt att jag ska göra det här. Själv kan jag absolut inte förstå vem som är det minsta intresserad av ytterligare en icke-signifikant person med rätt lite att säga till omvärlden.

Det kommer bara att handla om det vanliga: små barn som sakta men målmedvetet driver en till vansinne, sömnbrist, vardagsstress, samt ironiska kommentarer om omgivningen. Inte så värst stora tankar.

Men okej, here we go. Några regler om vi nu ändå ska göra det här: Inga fula ord, inga elakheter (små bitska kommentarer mot dem som tål det är okej, men inget riktigt elakt). Och inget snusk - jag är väldigt pryd. Däremot - många kommentarer så att jag känner mig bekräftad, annars slutar jag bums.

Då kör vi!
Jenny Sofia