Julgotter

Det bjuds på mycket gott månaden innan jul. Vilket offentligt rum man än vistas i kan man vara säker på att det står en liten skål med pepparkakor någonstans. Trevligt. Och en pepparkaka går ju alltid ner.

Och så finns det mysiga julmarknader lite här och där. Till exempel i Centralstationen där ett miljövänligt företag som säljer allt från kraft till kultur dukat upp elabonnemang, böcker och eko-kläder. Fanns mycket att kolla på – kanske en julklapp till någon? Miljövänlig konsumtion, my favourite kind.

De sålde miljövänligt godis också. Utan tillsatser och paketerade i små fina påsar. Och någon liten biscotti-liknande italiensk kaka som såg väldigt fin ut. Kanske något man kunde bjuda på till glöggen? Men först måste man provsmaka och det miljövänliga el- och kulturföretaget hade varit vänliga nog att hälla upp några kakor i en silvrig skål.

Kakan var liten och fick lätt plats i munnen. Första tanken var att den inte alls var så spröd som man hade trott. Och att den inte alls smakade sött, utan...liksom lite träigt. Så såg man att boken som stod bredvid skålen handlade om hundar. Och att det stod ”ekologiskt hundgodis” på påsen bredvid.

Ryggmärgen reagerade. Kakan åkte ut i handen och tillbaka i skålen, medan benen bar iväg åt andra hållet och ögonen började titta väldigt intresserat på alla böckerna på andra sidan montern.

Skammens rodnad fläckade kinderna och man funderade på vad som var värst – att jag just ätit hundgodis, att någon sett mig äta hundgodis, eller att någon som inte förstått att det var hundgodis sett mig spotta ut och lägga tillbaka.

Att bejaka sin inre tant

Min frisör hämtar inspiration från Sveriges politiska liv. Jag antar att jag borde vara tacksam för att inte komma därifrån med hairdo à la Reinfeld eller, gud förbjude, Anders Borg. Men ärligt talat vet jag inte om Mona-frillan är så väldigt mycket bättre. Eller som sist när frisören tittat lite för nära på Maud Olofsson.

En hårprodukt blev nödvändig. Eller två. En färg och något som gjorde det hela lite mer separerat och lite mindre pudellikt. På Åhléns hade jag tur. Rätt kladdprodukt fanns på hyllan och dessutom extrapris på den där färgen som Pernilla Wahlgren gör reklam för. Därtill en ledig kassa.

Trevlig expedit. Hittade plånboken bums, drog poängkort och betalkort inom loppet av tio sekunder. Max.

Sen hittade jag kupongen; 20 procent rabatt på valfri hårprodukt.

Att använda den nästa gång var uteslutet eftersom datumet snart gick ut. Så himla ofta köper man ju inte hårprodukter. En försynt fråga alltså; gick det möjligen att lösa in den i efterhand, trots att köpet var avslutat? Det gick det. Expediten var fortfarande rar och ingen annan kund fanns vid kassan.

Men så blev det tydligt att det inte var så himla enkelt det där med att lösa in i efterhand. Det skulle återköpas, räknas pengar, skrivas under kvitton, slås in nya belopp, räknas pengar åt andra hållet och knappas många, många siffror på apparaten. Nu hade klockan dessutom hunnit bli en bit över tolv och kön av otåliga lunch-shoppare växte oroväckande fort bakom mig. Och lite framför mig också, eftersom de liksom böjde sig in över kassan och mitt revir för att visa vilken besvärlig och tidsödande kund jag var.

Började räkna i huvudet hur mycket 20 procent av 79 kronor egentligen var. Kinden blossade något när mynten klirrade ner i min handflata. Jag tror att någon suckade bakom mig. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan 20 procent på valfri vara innan man köper den, och tre klingande mynt tillbaka EFTER man köpt den.

Plötsligt insåg jag att jag nog förtjänar min tantfrisyr.