Jag har alltid varit alldeles utomordentligt ointresserad av fysik. Har vaga minnen av termer som pascal, joule, och ampere och minns även fragment av någon uträkning på hur fort en kula kunde falla. Inte kunde detta mäta sig med litteraturens utveckling under romantiken eller grammatikens fascinerande värld.
Inte desto mindre uppskattar jag ett museum där man inte behöver vara rädd för att bångstyriga barn pillar sönder och stör. Där petande, frågande och plaskande liksom är en del av verksamhetsidén. Fysik eller inte … ett experimentmuseum är en bra grej och Tom Tits i Södertälje har dessutom ett väldigt roligt namn.
Där fanns en uppsättning dominobrickor i olika storlekar. En pytte- pytteliten, mindre än en tändsticksask. Och så en jättestor bumling. Däremellan flera stycken i stigande skala.
Poängen var att man skulle fälla den stora brickan med den lilla. Det gick förstås inte. Den lilla lätta tändsticksstora brickan kunde inte rå på den stora tunga.
Men … om man ställde alla brickorna i storleksordning kunde den lilla faktiskt nätt och jämnt fälla nästa, som i sin tur fällde nästa och … ja, du förstår. Den stora, stora brickan föll med dunder och brak ner i golvet på grund av den rörelse som mini-brickan startade.
Precis sådär är det i verkliga livet. Det är den lilla knuffen som sätter universum och den mest förhärdade stagnation i rörelse. Det gäller bara att hitta vilken dominobricka som är näst i storlek och har rätt position.
Fast det är å andra sidan inte alldeles lätt.
