Det låg ett träd över gångvägen. Ett rent snitt genom stammen, fast inte hela vägen så det hade liksom knäckts sista biten och några flisor stod som spjut upp i vädret. Själva trädet låg som sagt över vägen så att man fick huka under grenarna för att ta sig igenom.
Vi som passerade stannade till, kikade över axeln, sökte ögonkontakt och bytte några försiktiga ord. Hur kunde det ligga ett avsågat träd bara sådär mitt på en lördagförmiddag. Skulle det se ut sådär hela helgen eller?
Alla hade vi bråttom till tåget, men ändå ... ett träd – mitt på cykelvägen. Inte kunde väl kommunen eller någon ansvarskännande person lämna det så. Någon kunde göra sig illa, och det var i vägen. Var det olagligt fällt? I natt? Kanske någon ungdom. Ett sånt fint träd. Fast någon sa bestämt att trädet hade lutat betänkligt – så det var kanske motiverat att fälla det. Kanske.
Någon såg på klockan, vår lilla grupp upplöstes. Vi gick alla mot pendeltåget cirka tre meter från varandra med blicken fäst på en punkt i fjärran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar