Mig är det minsann ingen som sätter sig på

Bokcirkeln skulle ha avslutning. Fem småbarnsmammor med det gemensamt att vi gillar böcker och känner Karin bokade bord på en restaurang. En av huvudstadens riktigt bra restauranger på övre Östermalm. En sådan som är mån om råvaror, säsonger och måltidens helhetsupplevelse. En sådan som fått en utmärkelse i White guide.

Det var trevligt där. Lagom ljudnivå för de tio intellektuella minuter vi skulle klara av innan vi kom in på annat. Och inte gjorde det något att personalen serverade lite klumpigt så att vi fick deras armar i våra ansikten, för de var väldigt trevliga.

Det var så kul att ses. Vi hade mycket att prata om. Maten var god.

Efter en stund trillade Bygg-max Jönköpingskontor in genom dörren. De skulle visst ha julfest. Jag tror inte att de hade nämnt att de skulle ha julfest när de bokade bordet, men kanske hade restaurangen kunnat ana att 45 personer i samma sällskap skulle ge kvällen en viss karaktär.

Det blev högljutt. Alla chefer höll tal på småländska. Bygg-max medarbetare kilade fram och tillbaka mellan borden och olika samtal. Vinglasen skvalpade. Spontana sångstunder uppstod.

Så jag kallade till mig den av kyparna som såg ut att ha mest makt. Jag sa att det inte kändes okej att boka bord på en fin restaurang med ambitioner och sedan hamna på en finlandsfärja. Jag sa att de borde ha upplyst oss om situationen när vi gjorde bokningen. Jag använde ord som acceptabelt och förväntan.

Jag frågade om han inte tyckte att de borde kompensera oss på något sätt och inför min stålhårda blick höll han med på ett lite generat sätt.

De bjöd på kaffe och konjak. Inga-lill sa att hon hellre ville ha en maltwhiskey. Karin behövde gå och då drog de av vinet från hennes nota. Fina praliner fick vi också vi som satt kvar en stund. När vi gick bad de så mycket om ursäkt för att kvällen inte blivit som vi tänkt oss och så ringde de efter en taxi som restaurangen betalade.

Så ordnade jag upp situationen i fredags. I mitt huvud. Fem timmar senare.