En snigel segar sig sakta över asfalten. Den hamnade där efter skyfallet. Två pojkar ligger platt på mage och betraktar färden tillbaka mot gräset. Länge.
Vi har varit här ett bra tag och ska åka iväg med bilen nu. Det är snart matdags och vädret börjar faktiskt bli ganska dåligt.
Veckan innan har sagda pojkar sett snöleoparder. Tapirer som stilla nosade sina gummitrynen över leran och tigrar i lömska bakhåll på varandra. I safariparken kikade strutsar och giraffer in i vår sobra Saab. Lamadjuren ställde sig självmedvetet mitt i vägen och vägrade flytta på sig. Vargarna slogs med björnarna.
Inte desto mindre ligger nu pojkarna här på regnvåt asfalt i total koncentration medan föräldrarna tjatar hål i huvudet på dem. Snigelns rörelser går knappt att ana, så långsamt går det. Men pojkarna ligger där. Stilla. Och tittar. En och annan fråga kommer:
Varför har snigeln inga ben?
Varför går den åt fel håll?
Var är skalet?
Varför har den horn?
Kan man hoppa över den?
Fler frågor än vad som ställdes om snöleoparden.
Något säger mig att de fattar något som jag glömt. Att det finns någon barnslig klokskap i detta. Något om att äventyren och upplevelserna därborta inte alltid är bättre. Mirakel finns nära.
Är det månne så att man inte behöver åka trehundra, tretti eller ens tre mil för minnen som består och värmer i vinter. Kanske räcker det med att gå bort till skogspartiet och äta några blåbär. Eller spela fia med knuff och inte ens tänka på att dela det med fler än de som faktiskt sitter runt bordet.
Kanske räcker det med att ge sig tiden att besvara några frågor från två små pojkar som intresserat ser en snigel maka sig över vägen.
Så klokt och välskrivet! Visst är man ibland dålig på att ta sig tiden att stanna upp tillsammans med barnen och fundera över de små sakerna. Kul att läsa din blogg!
SvaraRadera