Att bejaka sin inre tant

Min frisör hämtar inspiration från Sveriges politiska liv. Jag antar att jag borde vara tacksam för att inte komma därifrån med hairdo à la Reinfeld eller, gud förbjude, Anders Borg. Men ärligt talat vet jag inte om Mona-frillan är så väldigt mycket bättre. Eller som sist när frisören tittat lite för nära på Maud Olofsson.

En hårprodukt blev nödvändig. Eller två. En färg och något som gjorde det hela lite mer separerat och lite mindre pudellikt. På Åhléns hade jag tur. Rätt kladdprodukt fanns på hyllan och dessutom extrapris på den där färgen som Pernilla Wahlgren gör reklam för. Därtill en ledig kassa.

Trevlig expedit. Hittade plånboken bums, drog poängkort och betalkort inom loppet av tio sekunder. Max.

Sen hittade jag kupongen; 20 procent rabatt på valfri hårprodukt.

Att använda den nästa gång var uteslutet eftersom datumet snart gick ut. Så himla ofta köper man ju inte hårprodukter. En försynt fråga alltså; gick det möjligen att lösa in den i efterhand, trots att köpet var avslutat? Det gick det. Expediten var fortfarande rar och ingen annan kund fanns vid kassan.

Men så blev det tydligt att det inte var så himla enkelt det där med att lösa in i efterhand. Det skulle återköpas, räknas pengar, skrivas under kvitton, slås in nya belopp, räknas pengar åt andra hållet och knappas många, många siffror på apparaten. Nu hade klockan dessutom hunnit bli en bit över tolv och kön av otåliga lunch-shoppare växte oroväckande fort bakom mig. Och lite framför mig också, eftersom de liksom böjde sig in över kassan och mitt revir för att visa vilken besvärlig och tidsödande kund jag var.

Började räkna i huvudet hur mycket 20 procent av 79 kronor egentligen var. Kinden blossade något när mynten klirrade ner i min handflata. Jag tror att någon suckade bakom mig. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan 20 procent på valfri vara innan man köper den, och tre klingande mynt tillbaka EFTER man köpt den.

Plötsligt insåg jag att jag nog förtjänar min tantfrisyr.