Har jag berättat om min treåring?
Han är liten och snuttig som en bebis på natten och kaxig som en adrenalinstinn tiger på dagen. Han har ett lager av mjukt småbarnshull över hela kroppen och vid handlederna får han fortfarande små veck. Viljan däremot är hård och ogenomtränglig som den ofta är hos treåringar.
Alla gränser ska testas. Ett nej är en utmaning, inget annat. Mat slängs på golvet på pin kiv, spottas är visst väldigt kul för alla blir så arga då.
Ibland blir han själv arg. Väldigt arg. Om han blir orättvist anklagad. Eller om han inte får ha sina fötter i storebrorsans ansikte. Eller om den sista leksaksbilen inte får plats på det fönsterbräde som utgör parkeringsplats.
Det händer då och då att han inte får som han vill min lilla kerub. Kanske måste han sätta på sig pyjamasen. Eller stänga av tv:n. Det är då som hoten kommer.
”Mamma, du får inte komma på mitt kalas”
Det var det första hotet jag hörde. Inte så verkningsfullt upptäckte han snart och testade ett nytt:
”Då kastar jag dig i soptunnan”
Den ömma modern, som för övrigt har MVG i pedagogik, replikerade blixtsnabbt med att hon minsann skulle kasta honom i toan då, vilket ledde till en smått chockad uppsyn, darrande underläpp och översvallande bedyranden om att mamma bara skojade.
För någon dag sedan kom ett verkligt hot. Ett riktigt blodisande sådant. Klockan var ungefär fem på eftermiddagen efter en lång hård dagisdag utan sovstund. Ni vet den där tiden när det gäller att hålla alla trötta små barn vakna så att inte hela vuxenkvällen blir förstörd. Två och en halv timme innan läggdags hade stämningen därhemma just blivit sådan att ett hot från en treåring krävdes.
Små fötter klampade sig ursinnigt fram till soffan. Ungskrutten slängde sig ner på kuddarna, stoppade resolut tummen i munnen och slängde snuttefilten över ansiktet.
”Då somnar jag nu”
Det tog skruv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar