Brev till P4

Hej P4.

Jag brukar lyssna på er ibland på helgen. Inte för att programmen är så fantastiska i sig, men det finns någon slags stilla trygghet i melodikryss och svensktoppar som passar bra en ledig förmiddag.

Jag lyssnade i morse också, och jag undrar lite hur ni resonerat på er redaktion.

Till en början var temat självklart den här hemska dagen. En extralång nyhetssändning fick mig att förstå hur mycket värre det redan väldigt illa var. Hur många som strykt med därute och vilket monster som gästat den där lilla ön.

Sen hände något märkligt, och det är det här som jag undrar över.

Nyhetssändningen tog slut och presentatören spottade snabbt ur sig att ”vi inte ska böja oss för terrorn, utan visa att vi står upp för demokratin”. Hon sa att ”vi nu måste lämna det här tragiska bakom oss och visa att vi kan gå vidare”. Det heroiska sätt vi skulle göra det på var att sända det planerade frågesportsprogrammet ”Ring så spelar vi” precis som vanligt. Och så kom den glada signaturmelodin.

Ursäkta mig P4. Jag kanske inte förstår det där med demokrati, men det kändes lite fel i maggropen. Jag bytte kanal och lyssnade inte vidare. Troligen pratade lyssnarna med er om det fruktansvärda i alla fall, för människor behöver prata en sådan här dag. Kanske blev det ett riktigt bra program. Men anslaget, snälla ni. Anslaget.

Nej, man kan inte ”gå vidare” dagen efter att 85 unga människor kallblodigt skjutits till döds i ett grannland.

Dagen efter en bomb i de centrala delarna av en huvudstad där var och varannan har en släkting eller vän kan få vara lite annorlunda. Demokratin kräver inte att vi fortsätter som om ingenting hade hänt. Eftertanke, deltagande, bearbetning, paus är helt okej. Nödvändigt faktiskt.

Demokratin har ingenting emot det.

Jag hoppas att jag är orättvis, kära P4. Att det här var förflugna ord som kom fel. Jag hoppas att resten av dagen avlöpte bättre och att ni ändå kunde erbjuda lite värdighet. Att ni kunde finnas till för människor.

Jag bytte ju kanal, så jag vet inte.