Svarta tankar

Jag grät en skvätt på jobbet idag. Det är det här med sjuåringen i Umeå.

Jag har ju aldrig träffat den där pojken. Inte vet jag vilket slags barn han var. Men han hade säkert såna där kalviga ben som de har i den åldern. Han kanske gillade dinosaurier.

Jag tänker på vad rädd han måste varit. Jag tänker på hans mormor, hon som blev föst ur lägenheten. Som inget kunde göra. Och så tänker jag på mamman.

Sen går hjärnan över till att tänka på mina egna barn. Och fast att jag inte vill, inte kan, närmar sig tankarna på hur det skulle vara om något hände. Om de var borta en dag, mina små troll. Om man tänker den tanken ut börjar man hyperventilera.

Vad för slags liv skulle det vara efter? Hur skulle man någonsin kunna fortsätta?

När väl hjärnan växlat in på det här spåret börjar den fundera vidare på det där med våldet. Det som sker i ett hem och en familj som ska vara trygghet, vila och omtanke. Femton kvinnor och fem barn varje år. Det är de som dör av en närståendes hand och gärning. Tio procent av alla barn har upplevt våld i hemmet.

Hur det är att leva med våld som en del av vardagen går bara att ana – för här gör åtminstone min hjärna halt. Precis på gränsen till bilderna av hur det ser ut i ett sådant hem vägrar tankarna att gå vidare och vänder tillbaka.

Tillbaka till en djup tacksamhet över att mina barn får leva där vredesutbrott förvisso förekommer, men håller sig inom rimliga gränser och oftare kommer från barn än föräldrar. Där vi gillar varandra och vill varandra väl. Där det enda man kan vara lite rädd för när man somnar är monstren som kanske finns i skogspartiet på kullen.

Och de kan inte komma in.