Saker som får en vuxen kvinna att stå och grina på Sundbybergs station

Ibland är Stockholm litet. Som när man upptäcker att närmsta kollegan varit kollega till någon som man själv också varit kollega med.

Ibland är Stockholm stort. Som när man på hemmaperrongen i Botkyrka upptäcker att nycklarna aldrig kom med i morse och att närmsta dublett finns i makens väska i Sundbyberg.

Man tänker förtvivlat på stressen. På att sonen är hängig och behöver hämtas fastän klockan bara är halv tolv. Man tänker på jobbet man skulle utföra medan sonen sov hemma i sin säng. Man tänker att ”de måste ju finnas här någonstans” och häller ut väskans hela innehåll på regnvåt asfalt. Man tänker att ”kanske kan maken möta mig i stan och ge mig sina nycklar”.

Och så ringer man dagis, ber dem lägga ungkraken. Man väntar på tåget åt andra hållet. Ringer maken och svär tyst över att det är upptaget.

Man går på tåget. Räknar ut att det är nio stationer mellan Tullinge och Sundbyberg. Ringer maken fyra gånger mellan varje station – upptaget, upptaget, upptaget. Man undrar om det är fel på telefonen och provar den fasta anknytningen som är lika upptagen.

Mellan Huddinge och Stuvsta skriver man ett sms med desperat ton – ring för tusan! Man önskar att man kunde slappna av och läsa sin bok en stund. Utnyttja tiden till något positivt. Men det kan man inte. I Karlberg får man byta tåg och eftersom det är mitt på dagen går tågen glest. Man hinner ringa åtta gånger - tut – tut - tut - tut.

Och så kommer man fram till Sundbyberg. Stegar in i receptionen på makens jobb. Kan inte hindra historien från att bubbla upp i sin helhet, rakt i ansiktet på damen bakom disken. Hon ringer genast på maken. Det är upptaget. Hon ringer på hans kollega. Det är också upptaget.

Då äntligen ringer det i ens telefon. Maken har precis avslutat sitt telefonmöte.

- Hej, jag står i din reception, säger man.
- Nämen det var väl dumt. Jag är ju hemma och jobbar, svarar maken.

Man går ut på gatan. Hjärnan har fryst till. Maken frågar hur man ska göra med lunchen, ska han kanske ordna något till mig? Man måste samla sig. Kan inte tänka på så svåra saker. Lägger på. Går med zombietunga steg genom kulverten upp till pendeltågsspåren. Ser att det dröjer elva minuter tills tåget mot hemmet avgår.

Och då händer det. Stora varma tårar bryter fram och kinderna blir våta. Kanske för att man inte sovit så bra. Kanske för att man inte ätit sedan halv sex i morse. Kanske för att november är en sällsynt dålig månad för motgångar.

Man torkar näsan med vanten och låter tårarna rinna en stund. Tänker att det inte gör så mycket. Ingen tittar ändå. Stockholm är för stort för att någon ska bry sig om en vuxen kvinna som står och grinar på Sundbybergs station.