En skapelseberättelse

Den store guden var missnöjd. Den människa han skapat i norr motsvarade inte förväntningarna. Det var egentligen obegripligt för han hade givit henne allt. Gott om mat, rent vatten, vacker natur och aldrig drabbades de norra delarna av världsalltet av jordbävningar, orkaner eller krig. Han hade förväntat sig någon typ av tacksamhet, men allt detta goda hade gjort människan lat.

Hela dagarna tillbringade hon med näsan lättefullt vänd mot den aldrig sinande solen. Hon gick tidigt från jobbet och lekte med sina välmående barn så fort hon fick tillfälle. Hon hälsade glatt på sina medmänniskor och ägnade mycken tid åt värdelöst småprat.

Inte var det här en människa som dög till vare sig korståg eller predikningar i malariatäta områden. Något behövde göras.

Så den store guden släckte solen och lät människan vandra i mörkret. Han uppmanade det annars så välgörande vattnet att virvla sin kropp över himlavalvet. Och när vattnet hörsammade befallningen blåste så den store guden en kall vind genom vattnet så att det blev till tusentals små snöflingor. När guden drog efter andan återtog vattnet sin ursprungliga form, men när han blåste igen kom flingorna åter.

Människan i norr frös och kände sig märkligt nedstämd över solens frånvaro, men den store guden var inte nöjd.

Han planterade en tanke om att tiden snart skulle ta slut i människans huvud. Det var en fruktansvärd tanke och eftersom han planterade den i alla människors huvud blev den också kraftfull. I de höga chefernas huvud lät han tanken få namnet Deadline. I pedagogernas mer kreativa huvuden räckte det inte med ett enda namn. Där hette den istället Projektavslutning, Adventsfika, Utvecklingssamtal, Planeringsdag och Lucia.

Människan i norr började känna sig allt mer obekväm över tillvaron och slutade med såväl lek som småprat. Istället ägnade hon sig åt sina plikter som nu hade mångfaldigats.

Men den store guden var fortfarande inte nöjd. Han kallade nu på två krafter som aldrig svikit honom förr. Den ena kraften hette Virus, den andra Bacteria och dessa två sände han nu över världsalltets norra delar för att föröka sig.

Den store guden lutade sig tillbaka och betraktade sitt verk. Människan i norr visade nu sin fulla potential och levde fjärran från den tidigare lättjan. Guden såg henne sitta med en hand på en feberhet panna, medan den andra knappade på datorn. Han såg henne krångla in små barnafingrar i vantar, knuffa vagnar genom snödrivor och frysa på perronger. Han såg henne hackhosta vid arbetsplatsens skrivbord. Och när timmen var sen såg han henne huka över symaskinen, knåpandes på en teaterdräkt föreställande Rudolf med röda mulen.

Han såg att flitens lampa lyste och att detta nya var gott.

Den store guden var nöjd. Han lutade sig tillbaka i välbehövlig vila med väckarklockan ställd på april.