- Mamma, vill du leka med mig?
Små ilningar av obehag längs ryggraden.
- Kan vi inte läsa istället, försöker jag försiktigt.
- Nej mamma, jag vill leka.
- Spela spel, vi kan spela spel. Eller rita, eller klippa, eller pussla, eller baka eller ... nå’t.
Saken är den att mamma inte KAN leka. Det där med att sitta i kojor och låtsas att regnet smattrar på taket. Eller att med fantasins hjälp förvandla en flyttkartong till en Ferarri. Vet inte hur man gör. Har ingen aning. Troligen har jag aldrig vetat hur man gör. Jag är antagligen en extremt hämmad person, men nu är man ändå mamma. Då måste man väl leka och med glatt humör dessutom. Så jag gör ett försök.
- Skepp ohoj, försöker jag, för sonen är tydligen sjörövarkapten. Själv är jag utkik.
- Men mammaaaa...du ska kika ditåt, får jag till svar. Okej då. Jag kikar åt det rätta hållet och får syn på en skatt.
- En skatt, en SKATT, gastar jag med entusiasm.
- Men mammaaaaa....vi är inte framme än.
Pust och stön. Jag håller mig lugn en stund. Frågar försynt om vi är framme snart.
- Men mammaaaaa....det är ju DU som kikar.
Jag hoppar ändå i land och börjar hala in båtskrället, bara för att upptäcka att kapten inte kastat förtöjningsrepet till mig ännu.
- Men mammaaaaa....
Jag stirrar bort mot vägen utanför fönstret där gode fadern och lilla T borde dyka upp när som helst. Dags att kalla in proffsen.
Det är bara att lyda order. Jag tror att det var för lite "Aj, aj, Kapten!" Han kände din rebelliska utstrålning och var rädd för myteri.
SvaraRadera